Ja, då var det över ännu en gång. Och det var svårare än jag trodde att hålla sig ifrån tårar. Släkten saknar pat och pratade om honom onödigt mycket under gårdagen. Och jag saknar honom nog om möjligt ännu mera.
Känns konstigt att inte ha någon att röka med, att inte bry sig om några presenter. Att inte ha någon att värma sig på i mitt iskalla rum.
Fan patrik, vi bygger en tidsmaskin och gör om alltihop.
Igår var det fylla som gällde, för att döda alla möjliga tankar som jag skulle kunna tänkas producera. Önskar faktiskt att det gick att göra på ett enklare sätt, men jag antar att jag finner ut det tillslut.
Tror också att jag inte är ensam om att känna vemod under detta. När vi alla ligger i våra flick,respektive pojkrum. Tittar på gamla planscher och funderar över underliga färgval och mammas nya dekorationer.
Alla hus runt oss är fulla av ovana men ändå så välkända fötter och mammas och pappas volvo bilar har fått nya förare. Det är konstigt. rakt igenom.
Och marit är inte hemma så jag vet inte vem jag skall gå på hotellet med i år heller. Känns som om jag måste gå dit, måste bli full. För att överleva ... ja... överleva att inte jobba. Det är väl det som är den sorgliga sanningen.
Ledigheten är liksom inte lika välkommen och njutningsbar när man lever för sitt arbete.
Sökte ett gäng lägenheter idag också. Eftersom jag fått en ny dator av min far (läs HALLEFUCKINGLUJA IM HAPPY) så går det helt plötsligt att göra igen.
Funderar på att strunta i att ladda hem msn dock, för jag vet inte om jag är sugen på att existera ens i den virituella världen.
Egentligen, varför skall jag vara social?
Folk har förvisso svårt att ta det i början, jag har ingen facebook, (oh ve och fasa ;P) jag använder inte min dator till någonting annat än arbete och lghtssökning. Jag kan inte mitt eget telefonnummer och jag vägrar fylla på kortet eftersom jag inte ens vill Kunna svara på sms och telefonsamtal.
Men jag har arbetat runt detta och löst det så att arbetet kan flyta på bra ändå.
Och alla nya vänner jag gör mig får ta det.
Detta är det nya jag.
Jag hatar alkohol och dricker i princip aldrig (ja jag vet att hela dethär inlägget har handlat om att vara full, men jag tycker att första julen utan pat på fyra år fan är en ursäkt till att detta inte räknas som verklighet... och jag är i orsa). Jag vägrar svara på någon form av kontakt.
Jag hatar att vara med på bilder.
Jag fotar inget, och uppdaterar inget.
Jag ljuger inte övht. (på gott och ont skall jag säga)
Jag undviker all form av mänsklig kontakt av det sexuella slaget.
Jag är bäst.
hejdå.
fredag 25 december 2009
onsdag 25 november 2009
varning för tonårsmelankoli
medicinerna snart helt ute ur kroppen.
Jag är inte den samma som jag var förr, men dessa händelser verkar ändå så väldigt gamla.
Jag har äntligen lyckats med att kontrollera mina känslor, för jag har inga. Endast ånger och sorg har jag att roa mig med nu.
Verklighet är snart helt det samma som fantasi och drömvärld.
Och dagarna blir svårare och svårare att hålla samman.
Jag är en mänsklig maskin med virusfel.
Om inte något magiskt händer efter helgen så kommer jag förmodligen få sjukskriva mig ifrån jobbet, för jag kan inte jobba när jag inte vet vilka som är kunder och inte.
Och i morgon skall jag på intervju för en ledarställning.
Om jag inte hade varit så apatisk så hade jag varit förtvivlad.Rädd, rent av mänsklig.
Men de känslorna kommer liksom aldrig, så jag vandrar vidare i det gråa meningslösa.
Jag har inga nära vänner, jag har ingen familj och jag har inte dig.
Tårar är överflödiga och ord betyder ingenting.
säg mig, vartfan är ljuset i tunneln någonstans?
Jag är inte den samma som jag var förr, men dessa händelser verkar ändå så väldigt gamla.
Jag har äntligen lyckats med att kontrollera mina känslor, för jag har inga. Endast ånger och sorg har jag att roa mig med nu.
Verklighet är snart helt det samma som fantasi och drömvärld.
Och dagarna blir svårare och svårare att hålla samman.
Jag är en mänsklig maskin med virusfel.
Om inte något magiskt händer efter helgen så kommer jag förmodligen få sjukskriva mig ifrån jobbet, för jag kan inte jobba när jag inte vet vilka som är kunder och inte.
Och i morgon skall jag på intervju för en ledarställning.
Om jag inte hade varit så apatisk så hade jag varit förtvivlad.Rädd, rent av mänsklig.
Men de känslorna kommer liksom aldrig, så jag vandrar vidare i det gråa meningslösa.
Jag har inga nära vänner, jag har ingen familj och jag har inte dig.
Tårar är överflödiga och ord betyder ingenting.
säg mig, vartfan är ljuset i tunneln någonstans?
fredag 20 november 2009
tilltalsnamn Vagina
Okej klockan är tio i åtta och jag skall snart ta tåget till jobbet. Efter arbetet idag blir det en så kallad dugnad. Det är då storstädning, fast vi skall supa på rödvin samtidigt. Måste ju vara en genialisk idé. Städa, måla och greja, fulla. För det blir ju så mycket mera social då... sägs det i alla fall.
Igår gjorde jag något jag blev stolt över migsjälv över. Men idag är jag för feg för att kolla om det blivit något resultat på det. Måste dock göra det innan jag går, annars kommer jag aldrig stilla denhär oron.
I övrigt är dagarna fortsatt melankoliska. Jag skriver, skriver mera och skriver ännu mera. Sedan är det inte så mycket mera.
Har slut på min antipsykosmedicin från och med idag, och jag känner att det kommer bli en jättetrevlig upplevelse att sluta med den. Speciellt då på vintern... innnan jul... utan röka... i ett jävla sepeland... Mmmm oddsen är med mig.
Jag är för trött för att kunna formulera mig på ett ens i närheten av acceptabelt sätt så jag avslutar nu.
Mer än tvångsuppdatering för "uppdatera bloggen tjejen"
tjejen liksom, räcker verkligen det som tilltalsnamn?
adjö.
Igår gjorde jag något jag blev stolt över migsjälv över. Men idag är jag för feg för att kolla om det blivit något resultat på det. Måste dock göra det innan jag går, annars kommer jag aldrig stilla denhär oron.
I övrigt är dagarna fortsatt melankoliska. Jag skriver, skriver mera och skriver ännu mera. Sedan är det inte så mycket mera.
Har slut på min antipsykosmedicin från och med idag, och jag känner att det kommer bli en jättetrevlig upplevelse att sluta med den. Speciellt då på vintern... innnan jul... utan röka... i ett jävla sepeland... Mmmm oddsen är med mig.
Jag är för trött för att kunna formulera mig på ett ens i närheten av acceptabelt sätt så jag avslutar nu.
Mer än tvångsuppdatering för "uppdatera bloggen tjejen"
tjejen liksom, räcker verkligen det som tilltalsnamn?
adjö.
onsdag 18 november 2009
drit-snakk
Jag förstår inte mitt val av adress när jag skapade denhär bloggen.
Tanken var att det skulle symbolisera att kasta sig ut med huvudet före utan att veta vadfan man höll på med, men istället låter det som om jag skulle ha flytt ifrån någonting och på något sätt blivit fri nu.
Det var inte så jag menade. För tro mig, jag är allt annat än fri nu. Jag avskyr dessa dagliga utmaningar och ständiga kalla tråkiga vardag. Allting är så innehållslöst utan kärleken och värmen.
Och individen. Den individen.
Dagarna blir mörkare och mörkare. Så jag spenderar i princip alla mina ljustimmar på arbetet oavsett vilket skift jag än jobbar. Förövrigt är dagarna bara gråa ändå så det kunde lika väl varit mörkt jämt istället. Lite som en metafor för livet. It's a bless to be one of the blind, and not the one eyed man.
Fast jag hade nog valt synen oavsett när jag tänker på det. Fan också.
Det är dålig brittpop or something på nrk på tvn i bakgrunden och jag vill ha mitt liv tillbaka. Känns som om jag alltid sitter och säger, hurfan hamnade jag här!?
Och alltid avslutar med att jag vet att det är mina val och handlingar som gjort att jag hamnat där jag är.
Det är något jag saknar i människor faktiskt.
Börja ta ansvar för era handlingar. Sluta skylla era misstag och besvikelser i livet på andra människor. Ja visst, kanske har människor på ett eller annat sätt medverkat eller spelat in på dina handlingar och liknande. Men det är i slutänden dina val du måste stå till svars för. Det måhända att det suger på många sätt och vis och att det i många gånger är saker som svider egot något fruktansvärt, och kanske är det till och med en känsla av skam över handlingen. Men den är fortfarande din.
Biatch.
Tanken var att det skulle symbolisera att kasta sig ut med huvudet före utan att veta vadfan man höll på med, men istället låter det som om jag skulle ha flytt ifrån någonting och på något sätt blivit fri nu.
Det var inte så jag menade. För tro mig, jag är allt annat än fri nu. Jag avskyr dessa dagliga utmaningar och ständiga kalla tråkiga vardag. Allting är så innehållslöst utan kärleken och värmen.
Och individen. Den individen.
Dagarna blir mörkare och mörkare. Så jag spenderar i princip alla mina ljustimmar på arbetet oavsett vilket skift jag än jobbar. Förövrigt är dagarna bara gråa ändå så det kunde lika väl varit mörkt jämt istället. Lite som en metafor för livet. It's a bless to be one of the blind, and not the one eyed man.
Fast jag hade nog valt synen oavsett när jag tänker på det. Fan också.
Det är dålig brittpop or something på nrk på tvn i bakgrunden och jag vill ha mitt liv tillbaka. Känns som om jag alltid sitter och säger, hurfan hamnade jag här!?
Och alltid avslutar med att jag vet att det är mina val och handlingar som gjort att jag hamnat där jag är.
Det är något jag saknar i människor faktiskt.
Börja ta ansvar för era handlingar. Sluta skylla era misstag och besvikelser i livet på andra människor. Ja visst, kanske har människor på ett eller annat sätt medverkat eller spelat in på dina handlingar och liknande. Men det är i slutänden dina val du måste stå till svars för. Det måhända att det suger på många sätt och vis och att det i många gånger är saker som svider egot något fruktansvärt, och kanske är det till och med en känsla av skam över handlingen. Men den är fortfarande din.
Biatch.
tisdag 17 november 2009
antagonist javisst?
Ingenting alls har hänt i mitt liv. inga pengar än, samma jobb och samma sorg.
I helgen var jag i Orsa och fyllde på mitt förråd av dåligt hanterade fylleminnen och träffade människor som jag har saknat.
I övrigt så kör jag bil igen, och drömmer om att den skall haverera på motorvägen. Så jag sitter helt svettig i bilen när jag skall åka till jobbet på morgonen.
Otrevligt samtalsämne kanske.
Nej jag är dränerad, uttråkad och ensam.
kärlekens bi-effekter i ett nötskal.
I helgen var jag i Orsa och fyllde på mitt förråd av dåligt hanterade fylleminnen och träffade människor som jag har saknat.
I övrigt så kör jag bil igen, och drömmer om att den skall haverera på motorvägen. Så jag sitter helt svettig i bilen när jag skall åka till jobbet på morgonen.
Otrevligt samtalsämne kanske.
Nej jag är dränerad, uttråkad och ensam.
kärlekens bi-effekter i ett nötskal.
onsdag 11 november 2009
Fuck man. I just got mugged. aka SKITNORGE
Okey.
Dagen idag blev ju lite smått speciell.
Vaknar, går upp på morgonen. Spelar Muse för Mattis så att han skall vakna på någorlunda gott humör. Men han skall ju ändå skjutsa mig till banken vilket ger honom en massa cash, och det är ju också en fördel.
Hursom, ursäkta avstickarna i detta skriveri, jag är lite halvt i ett annat parallellt universum just nu, och då är det tillåtet med sådant. Som den här nu då tex.
Nuså.
När vi kommer det visar det sig att jag inte har några pengar på kontot. Någon annan har tagit mitt kort i postlådan. Hur går detta till, det fungerar ju inte, tänker ni. Men jo, för i Norge, dumhetens milstolpe i landsform skickar man först ut koden i ett kuvert, hem till postlådan. (våran står det förövrigt ett helt annat namn på) Sedan kommer då kortet på samma vis några dagar senare. Aktiverat och klart. Med koden. Som kommer på ett papper, i ett kuvert. I postlådan. Jag dör. Jävla idioter.
Så, hela lönen borta, pank igen. Halleluja detta kan ta flera veckor att ordna upp.
Skall det verkligen få lov att bli linssoppa och kikärtor, lets kick it?
Ja, vimsigt.
Men nu vet jag hur det känns att vara rånad.
The motherfucker is going to pay in every way. Misstänker att jag kommer få ovänner i den härliga sönderpundade wannabegangstervärlden i Norge också.
Verkligen alltså. HORA.
Nog om det.
Hejdå.
(jag har setat och kluddat bläck i över en timme. det är som att tänka utan att behöva tänka. Kan ni det nyktra va, låta erat undermedvetna teckna? nej precis. go liberal, its the only way.)
Dagen idag blev ju lite smått speciell.
Vaknar, går upp på morgonen. Spelar Muse för Mattis så att han skall vakna på någorlunda gott humör. Men han skall ju ändå skjutsa mig till banken vilket ger honom en massa cash, och det är ju också en fördel.
Hursom, ursäkta avstickarna i detta skriveri, jag är lite halvt i ett annat parallellt universum just nu, och då är det tillåtet med sådant. Som den här nu då tex.
Nuså.
När vi kommer det visar det sig att jag inte har några pengar på kontot. Någon annan har tagit mitt kort i postlådan. Hur går detta till, det fungerar ju inte, tänker ni. Men jo, för i Norge, dumhetens milstolpe i landsform skickar man först ut koden i ett kuvert, hem till postlådan. (våran står det förövrigt ett helt annat namn på) Sedan kommer då kortet på samma vis några dagar senare. Aktiverat och klart. Med koden. Som kommer på ett papper, i ett kuvert. I postlådan. Jag dör. Jävla idioter.
Så, hela lönen borta, pank igen. Halleluja detta kan ta flera veckor att ordna upp.
Skall det verkligen få lov att bli linssoppa och kikärtor, lets kick it?
Ja, vimsigt.
Men nu vet jag hur det känns att vara rånad.
The motherfucker is going to pay in every way. Misstänker att jag kommer få ovänner i den härliga sönderpundade wannabegangstervärlden i Norge också.
Verkligen alltså. HORA.
Nog om det.
Hejdå.
(jag har setat och kluddat bläck i över en timme. det är som att tänka utan att behöva tänka. Kan ni det nyktra va, låta erat undermedvetna teckna? nej precis. go liberal, its the only way.)
måndag 9 november 2009
beat on anyone with a baseballbat
ARGHHHHHH
Så låter sinnet.
Jag har insett att alla de bråk vi hade tillsammans jag och min förre detta livsglädje. De var så väldigt viktiga. All denna kärlek och ständiga trevlighet har fått mitt inre att koka och glöda. Jag behöver ett riktigt bra bråk, en urladdning.
Jag är en väldigt aggressiv person. Att leva med mig är att leva mitt i ett pågående krig, och jag har alltid fått höra att detta är en svaghet jag har. Men egentligen är min råa ilska en fördel. Allting handlar bara om att kanalisera den rätt. Desvärre har jag ingenting sådant att ladda ur mig på nu, utan dagarna är loja och snällt lama och elden jag bär inom mig är okontrollerbar och instabil nu.
Så snälla. ge mig en anledning att hata er, eller utmana mig, förolämpa mig. Vadsomhelst.
Give me a reason to fuck you over, please.
Åh skitsamma.
Idag fick jag frågan, om jag hade några flera laster än koffein och nikotin, eftersom jag försöker sluta med dessa två. Och faktiskt har i princip lyckats nu också. Vilket jag inte direkt är stolt över, för jag trodde det skulle gå snabbare än två dagar för mig, the übermensch ;P
Och jag vet inte vad jag ska svara. haha
Jag <3 laster
Så låter sinnet.
Jag har insett att alla de bråk vi hade tillsammans jag och min förre detta livsglädje. De var så väldigt viktiga. All denna kärlek och ständiga trevlighet har fått mitt inre att koka och glöda. Jag behöver ett riktigt bra bråk, en urladdning.
Jag är en väldigt aggressiv person. Att leva med mig är att leva mitt i ett pågående krig, och jag har alltid fått höra att detta är en svaghet jag har. Men egentligen är min råa ilska en fördel. Allting handlar bara om att kanalisera den rätt. Desvärre har jag ingenting sådant att ladda ur mig på nu, utan dagarna är loja och snällt lama och elden jag bär inom mig är okontrollerbar och instabil nu.
Så snälla. ge mig en anledning att hata er, eller utmana mig, förolämpa mig. Vadsomhelst.
Give me a reason to fuck you over, please.
Åh skitsamma.
Idag fick jag frågan, om jag hade några flera laster än koffein och nikotin, eftersom jag försöker sluta med dessa två. Och faktiskt har i princip lyckats nu också. Vilket jag inte direkt är stolt över, för jag trodde det skulle gå snabbare än två dagar för mig, the übermensch ;P
Och jag vet inte vad jag ska svara. haha
Jag <3 laster
söndag 8 november 2009
Patetiska jävla hordag.
I veckor har jag tänkt mer och mer på dig igen. Eskalerade idag och sluta med att slunga mig ned i fosterställning och tillbaka på ruta jävla ett igen.
Blir så förbannad på migsjälv. Jag är så trött på att vara denhär patetiska svaga individen som detta har gjort mig till. Ja jag var än mer patetisk innan, men nu när jag inser det så känns det så mycket mer. Varför var jag blind så länge?
Och jag har varit så fokuserad på att mitt karma skall vända för att jag inte längre gör någon illa. Jag hjälper dem som står mig nära och försöker visa min kärlek på bästa vis.
Men karma kan inte ge mig det jag vill ha. Karma kan förbättras men det kan inte göras om.
Så förlåt, de som blir besvikna på mig för att jag visar mig såhär svag. För jag vet att de flesta som står mig nära suckar och gör besvikna tillvridna miner när ni läser detta.
Men tro mig, jag vill inte vara här. Jag vill inte vara denhär personen.
Men jag har börjat inse mer och mer att det inte finns någon mening med att spela stark på länge ännu, för det är just det. Bara ett spel. Och jag är trött på det eviga spelet.
I övrigt har jag städat, både lägenheten och migsjälv hela dagen. Och kollat på dåliga romantiska komedier som i slutändan bara visar sig hålla metaforer emot mig och dunka ned mig ännu mera.
Heja svenska tv3 för erat stöd i suicidalkampen.... horor.
I övrigt. inget kaffe och inga cigaretter mera. Men vad hjälper det när man har tio kilo extra och en sur doft i skorna.
skikkligt ley på livet. or something.
Blir så förbannad på migsjälv. Jag är så trött på att vara denhär patetiska svaga individen som detta har gjort mig till. Ja jag var än mer patetisk innan, men nu när jag inser det så känns det så mycket mer. Varför var jag blind så länge?
Och jag har varit så fokuserad på att mitt karma skall vända för att jag inte längre gör någon illa. Jag hjälper dem som står mig nära och försöker visa min kärlek på bästa vis.
Men karma kan inte ge mig det jag vill ha. Karma kan förbättras men det kan inte göras om.
Så förlåt, de som blir besvikna på mig för att jag visar mig såhär svag. För jag vet att de flesta som står mig nära suckar och gör besvikna tillvridna miner när ni läser detta.
Men tro mig, jag vill inte vara här. Jag vill inte vara denhär personen.
Men jag har börjat inse mer och mer att det inte finns någon mening med att spela stark på länge ännu, för det är just det. Bara ett spel. Och jag är trött på det eviga spelet.
I övrigt har jag städat, både lägenheten och migsjälv hela dagen. Och kollat på dåliga romantiska komedier som i slutändan bara visar sig hålla metaforer emot mig och dunka ned mig ännu mera.
Heja svenska tv3 för erat stöd i suicidalkampen.... horor.
I övrigt. inget kaffe och inga cigaretter mera. Men vad hjälper det när man har tio kilo extra och en sur doft i skorna.
skikkligt ley på livet. or something.
lördag 7 november 2009
Skönhet min kära vardag
Ofta när nattens slöja
sänktes över jordens vimmel
och kring suckande våg,
fick jag i hans famn dröja,
och ifrån stjärnströdd himmel
tysta månen vår lycka såg.
Nu i stillhet jag gråter,
saknadens bittra tår
ty ej du kommer åter
ljuva hägring av kärlekens vår.
Mycket rent kemiska förklaringar. Och kanske också en hel del psykologiska pekar på att människor i det stora hela faktiskt inte kan bli kära mer än en gång.
Desvärre (eller tack och lov) har babylon skapat en ny kärlek som vi kan återanvända gång på gång. Skall man då sakna det gamla och sanna eller omfamna det nya?
Jag tror ni som känner mig vet vilken väg jag väljer.
Men även om kärleken aldrig kommer åter. Så gör förnöjelsen, och ruset det.
Om man bara visste när, så skulle jag känna mig mindre tungsint.
Förutom denna evinnerliga kärleksfilosofi som tynger mitt sinne, så lyder uppdateringen såhär.
På tisdag får jag lön, den kommer gå till skulder. Men det är skönt att bli kvitt dem. Nästan skönare än någonting annat just nu.
Och jag fick en bil, den har jag kört sönder.
Jag var i sthlm över halloween, det var bra på många många många sätt. Och bilder kommer väl dyka upp så snart jag kastar mig in i teknikens värld och skaffa mig en sladd till min kamera.
Tack styvis, och tack skönheten för att du visade mig att du fortfarande finns. Och i och med att du finns finns ett ljus i slutet av även denna tunnel.
Tillbaka till dig min sköna maria kommer jag den 12 december. Så vill ni undvika mig gå ej ut, och vill ni gå vid min sida så hör av er. Men räkna inte med att jag kommer besvara och godta.
Den tiden är förbi. Endast modifierad skev perfektion i mitt umgänge.
Nästa helg kommer jag till Orsa. Finns förmodligen inte så mycket att säga om det.
Och i helgen skall jag kosa meg skikklig mens ja lurer på va livet kommer till å ge meg.
Att vidare uppdateringar kommer ske mera frekvent kan jag ej lova.
adjö
sänktes över jordens vimmel
och kring suckande våg,
fick jag i hans famn dröja,
och ifrån stjärnströdd himmel
tysta månen vår lycka såg.
Nu i stillhet jag gråter,
saknadens bittra tår
ty ej du kommer åter
ljuva hägring av kärlekens vår.
Mycket rent kemiska förklaringar. Och kanske också en hel del psykologiska pekar på att människor i det stora hela faktiskt inte kan bli kära mer än en gång.
Desvärre (eller tack och lov) har babylon skapat en ny kärlek som vi kan återanvända gång på gång. Skall man då sakna det gamla och sanna eller omfamna det nya?
Jag tror ni som känner mig vet vilken väg jag väljer.
Men även om kärleken aldrig kommer åter. Så gör förnöjelsen, och ruset det.
Om man bara visste när, så skulle jag känna mig mindre tungsint.
Förutom denna evinnerliga kärleksfilosofi som tynger mitt sinne, så lyder uppdateringen såhär.
På tisdag får jag lön, den kommer gå till skulder. Men det är skönt att bli kvitt dem. Nästan skönare än någonting annat just nu.
Och jag fick en bil, den har jag kört sönder.
Jag var i sthlm över halloween, det var bra på många många många sätt. Och bilder kommer väl dyka upp så snart jag kastar mig in i teknikens värld och skaffa mig en sladd till min kamera.
Tack styvis, och tack skönheten för att du visade mig att du fortfarande finns. Och i och med att du finns finns ett ljus i slutet av även denna tunnel.
Tillbaka till dig min sköna maria kommer jag den 12 december. Så vill ni undvika mig gå ej ut, och vill ni gå vid min sida så hör av er. Men räkna inte med att jag kommer besvara och godta.
Den tiden är förbi. Endast modifierad skev perfektion i mitt umgänge.
Nästa helg kommer jag till Orsa. Finns förmodligen inte så mycket att säga om det.
Och i helgen skall jag kosa meg skikklig mens ja lurer på va livet kommer till å ge meg.
Att vidare uppdateringar kommer ske mera frekvent kan jag ej lova.
adjö
torsdag 1 oktober 2009
Norge, langa över en fiveisch
Att youtube ska buffra kan vara en hora.
Så nu sitter jag i tystnaden, har precis städat lghten som den kvinna jag är. Njuter nu av kalla äggmackor och försöker som sagt också njuta av lite ljuva tongångar.
Jag har en halv twix framför mig och dagen har varit riktigt rolig.
Börjar trivas väldigt bra med de människor jag arbetar med. Well inte alla men några iaf, och det är fler än vanligt ;P
Bäst kommer jag överrens med den enda kollegan jag har som är äldre än 22.
Skild dam i mitten av 40 års åldern med tre barn, ett rungande skratt och en bastant gestalt. Tillsammans disskuterar vi livet, hon lär mig norska genom att jag frågar om ord i hennes berättelser och vi har samma hatobjekt.
I övrigt är norge materialismens land. Här vill ingen bli sedd i en bil äldre än 00 och rökning är en statuspryl eftersom cigaretterna är hordyra och därför visar att man har cash.
Jag har fått saker värda över 4000 kr på en vecka och märkeskläder och träning är en en läskigt stor del av vardagen för många människor. Ja, och att tjäna flash såklart.
Underligt land.
Men idag kom första snön, och jag längtar faktiskt lite efter att få uppleva vintern här. Kylan skrämmer mig, speciellt som jag fortfarande färdas kollektiv. Men tanken på att få ha en sådan vinter, som hela tiden är täckt med snö. Där allting blir inbäddat i det kalla tjocka och på vissa ställen helt raderar tecknen på människans framfart. E
En sådan vinter dalarna hade varje år när man var liten.
( jag vill tom leka o snön med dig och ligga under en filt i parken utanför stadshuset och bara vara fånig. Shit vad detta uttalande är en killer för min image. Men det är ju faktiskt bara du som rubbar den, så image kanske faktiskt är att ta i, (haha självövertalning) Men jag skiter i det. Du måste veta.
Saknar dig, älskar dig.)
Fast jag är ju medveten om att de kanske var så härliga just för att man var liten, sinnet var oförgiftat av dåliga intryck och erfarenheter och man hade lysande framtidsutsikter. Men om jag ens kan komma ett enda steg närmare den där känslan så är fan kylan värd det. tjoho, snö! <3
Tufft med typ inklämda cpbudskap. Förhoppningsvis scrollar de flesta bara igenom.
Nu ska jag höra en historia.
adjö!
Så nu sitter jag i tystnaden, har precis städat lghten som den kvinna jag är. Njuter nu av kalla äggmackor och försöker som sagt också njuta av lite ljuva tongångar.
Jag har en halv twix framför mig och dagen har varit riktigt rolig.
Börjar trivas väldigt bra med de människor jag arbetar med. Well inte alla men några iaf, och det är fler än vanligt ;P
Bäst kommer jag överrens med den enda kollegan jag har som är äldre än 22.
Skild dam i mitten av 40 års åldern med tre barn, ett rungande skratt och en bastant gestalt. Tillsammans disskuterar vi livet, hon lär mig norska genom att jag frågar om ord i hennes berättelser och vi har samma hatobjekt.
I övrigt är norge materialismens land. Här vill ingen bli sedd i en bil äldre än 00 och rökning är en statuspryl eftersom cigaretterna är hordyra och därför visar att man har cash.
Jag har fått saker värda över 4000 kr på en vecka och märkeskläder och träning är en en läskigt stor del av vardagen för många människor. Ja, och att tjäna flash såklart.
Underligt land.
Men idag kom första snön, och jag längtar faktiskt lite efter att få uppleva vintern här. Kylan skrämmer mig, speciellt som jag fortfarande färdas kollektiv. Men tanken på att få ha en sådan vinter, som hela tiden är täckt med snö. Där allting blir inbäddat i det kalla tjocka och på vissa ställen helt raderar tecknen på människans framfart. E
En sådan vinter dalarna hade varje år när man var liten.
( jag vill tom leka o snön med dig och ligga under en filt i parken utanför stadshuset och bara vara fånig. Shit vad detta uttalande är en killer för min image. Men det är ju faktiskt bara du som rubbar den, så image kanske faktiskt är att ta i, (haha självövertalning) Men jag skiter i det. Du måste veta.
Saknar dig, älskar dig.)
Fast jag är ju medveten om att de kanske var så härliga just för att man var liten, sinnet var oförgiftat av dåliga intryck och erfarenheter och man hade lysande framtidsutsikter. Men om jag ens kan komma ett enda steg närmare den där känslan så är fan kylan värd det. tjoho, snö! <3
Tufft med typ inklämda cpbudskap. Förhoppningsvis scrollar de flesta bara igenom.
Nu ska jag höra en historia.
adjö!
tisdag 29 september 2009
Norge, Tag 3
Ja, dags för tredje dagen i detta förbannade land. Igår var en mycket bättre dag än den första, saker kändes inte fullt lika hopplösa och jag var inte påväg att börja gråta en enda gång!
Hah, vilken mesig seger.
I helgen nudå, jag är ledig på lördagen, så deathfest är ju sannerligen ett mål.
Som det ser ut nu så kommer jag tvinga med mig mattis på något vis och så drar vi, Måste fan få kaossupa av mig en hel del känner jag.
(ja, detta betyder, jag kommer till gbg, låna ut eder soffa)
Hvregrynsgröt.. mmm...
Igår hade jag förövrigt kåtslag deluxe till fillmen showgirls, jävla hemsk rulle. haha <3.
/
Tänker på dig hela tiden, jag älskar dig.
Såg dina ögon i ett barn på tåget och kunde inte låta bli att tänka.
"life is a song about you" Fucking shit that I aint singing no more.
Hah, vilken mesig seger.
I helgen nudå, jag är ledig på lördagen, så deathfest är ju sannerligen ett mål.
Som det ser ut nu så kommer jag tvinga med mig mattis på något vis och så drar vi, Måste fan få kaossupa av mig en hel del känner jag.
(ja, detta betyder, jag kommer till gbg, låna ut eder soffa)
Hvregrynsgröt.. mmm...
Igår hade jag förövrigt kåtslag deluxe till fillmen showgirls, jävla hemsk rulle. haha <3.
/
Tänker på dig hela tiden, jag älskar dig.
Såg dina ögon i ett barn på tåget och kunde inte låta bli att tänka.
"life is a song about you" Fucking shit that I aint singing no more.
måndag 28 september 2009
Norge, dag två
Okey, nu har jag alltså flyttat till norge. Jobbade första dagen igår och fick vänta på tåg över hela jävla världen kändes det som. Har inte heller varit duktig nog att fixa ett jävla kort, för det är så sulligt och jag jobbar ju hela tiden när de har öppet. Måste också fixa mitt norska personnummer, men det är ännu svårare för de har ännu mera sällan öppet. Jävla skit typ. Och fixar jag det inte snart får jag inga pengar alls innan den 10 november, sucks.
I övrigt så försöker jag ta mig till Orsa så snabbt som möjligt. Vill inte vara här, det är bara ångest. Och har ingen telefon för den glömde jag i bilen. Är helt låst, isolerad och jävligt ensam, i ett pissland jag inte har någon anledning att vara i.
Jag tänker på dig hela tiden, varje dag. Kommer förmodligen bli galen tillslut. Önskar bara att du var hos mig igen. Det var ju för oss jag ville göra dettam för att vi skulle kunna få det livet vi villem och göra de sakerna vi ville.
Nu är allting bara värdelöst och jag vill fan inte vakna utan kärlek något mera.
peace out, gotto go to work,
I övrigt så försöker jag ta mig till Orsa så snabbt som möjligt. Vill inte vara här, det är bara ångest. Och har ingen telefon för den glömde jag i bilen. Är helt låst, isolerad och jävligt ensam, i ett pissland jag inte har någon anledning att vara i.
Jag tänker på dig hela tiden, varje dag. Kommer förmodligen bli galen tillslut. Önskar bara att du var hos mig igen. Det var ju för oss jag ville göra dettam för att vi skulle kunna få det livet vi villem och göra de sakerna vi ville.
Nu är allting bara värdelöst och jag vill fan inte vakna utan kärlek något mera.
peace out, gotto go to work,
tisdag 22 september 2009
Rättelse
Detdär blev för ledsamt och jobbigt.
Men jag hatar att radera saker eftersom jag anser det vara en form av hyckleri, och eftersom det inte är någonting du kan göra i verkligheten.
Jag ser möjligheter i mitt nya liv, endast.
Svårigheter naturligtvis, men i övrigt endast nya möjligheter.
Jag kommer bli lycklig igen, och jag kommer lyckas med mina mål.
tack och hej
håll tummarna i morgon or be square
Men jag hatar att radera saker eftersom jag anser det vara en form av hyckleri, och eftersom det inte är någonting du kan göra i verkligheten.
Jag ser möjligheter i mitt nya liv, endast.
Svårigheter naturligtvis, men i övrigt endast nya möjligheter.
Jag kommer bli lycklig igen, och jag kommer lyckas med mina mål.
tack och hej
håll tummarna i morgon or be square
Orsa, slutskedet.
Saknar att höra mitt namn sägas
Jag saknar din hand
Saknar din pappas familj
Saknar att ligga nära dig
För mycket vatten skall rinna under många broar innan jag glömmer dig.
__________________-
Stoppa dig finns ju desvärre inte kvar som alternativ.
Fan vad jag måste fucka sönder allting hela tiden.
tänker förmycket på dig.
lyssnar tom på veronica maggio. helvete.
_________________
Får inte ta bilen även om körkortet skulle gå vägen i morgon, ned till sthlm alltså. Det kändes så jävla tråkigt att jag nästan gav upp allting i ett enda andetag.
Men det är bara att bita ihop. Och grejen är ju den, att om jag kan tygla min ångest, min panik, och mina aggressioner i morgon så har jag ju detta som i en liten påse. Men frågan är ju just det.
Första gången någonsin som jag faktiskt att min sjukdomsbild skulle kunna hindra mig ifrån något. Eller nej naturligtvis inte hindra, men iaf vara ett hinder att övervinna.
Första gången låter iofs konstigt nu, eftersom jag battaljerat med skolan och arbetet hela tiden. Men det är ingenting jag någonsin tänker erkänna att jag har svårigheter med. ha ha...
Sedan åker jag alltså till stockholm på torsdag morgon med tåget.
Och som det ser ut nu så har jag ingen tid alls kvar. bah. Typ torsdag kväll kanske, det skulle ju kunna funka.
Kommer må skit hela jävla tiden jag är där nere. Dra mitt eget ansikte i min egen skit konstant i princip. Känns som att jag skall cruisa igenom hela manifestationen emot mig och min idioti.
Smärtan i att vara ensam om att känna det är förmodligen större än någon annan. Men det är ingenting jag tänker visa. Ingenting jag tänker släppa igenom denhär stålimagen. ha ha...
__________________--
ALDRIG NÖJD
ALDIRG NÖJD
mööööh.
var är hans sinne för humor?
__________________
Nej jag har fan ingenting givande att skriva här. Mitt liv har skjunkit längre och längre ned i en stadig jävla kurva de senaste två månaderna. Och jag misstänker att den sluttningen inte tänker plana ut sig riktigt ännu.
Men i slutändan så försöker jag ändå gå tillbaka till samma sak. Detta är inte bara slutet på det vackraste kapitlet hitills i mitt liv, det är också början till ett nytt. Ett kapitel då allting som skrivs endast beror på mig. Självklart tar jag också på mig ansvaret för allting annat dåligt som skett i mitt liv också. herregud ja nej, jag försöker inte fly ifrån mina misstag. Men detta kapitel kommer bara innefatta mig. Ensam, utan föräldrarna nära, utan kärlek att stödja mig emot, och utan nära vänner. Dett är mitt mission, min process. (ha ha, hela mitt liv är en lång jävla process slyna, detdär får räknas som min blogghämnd.)
Så jag skall gå så rak i ryggen jag kan och öppna mina armar för det nya istället.
Livet är inte dåligt, livet är att njuta av. Livet har möjligheter, även de gråaste dagar.
Och även om Orsa visiten har varit steg ned efter steg ned, så har det snarare berott på utomstående saker än själva visiten i sig. Här har jag funnit vänner som står mig nära igen, här har jag njutit i solskenet. Och här har jag äntligen funnit min själ.
Jag ser mina misstag i helt nytt ljus, tar på mig ett helt nytt ansvar för mina handlingar, och har insett så mycket saker om migsjälv och världen runt mig, att jag är tacksam över tiden jag fick här uppe ändå.
Och livet i sig har saker att lära mig, och jag kommer lära mig dem.
Och i slutändan kommer jag gå ut som en starkare själ.
SÅ FUCK YOU
alla jävla motarbetande jävlar.
Destination unknown
Jag saknar din hand
Saknar din pappas familj
Saknar att ligga nära dig
För mycket vatten skall rinna under många broar innan jag glömmer dig.
__________________-
Stoppa dig finns ju desvärre inte kvar som alternativ.
Fan vad jag måste fucka sönder allting hela tiden.
tänker förmycket på dig.
lyssnar tom på veronica maggio. helvete.
_________________
Får inte ta bilen även om körkortet skulle gå vägen i morgon, ned till sthlm alltså. Det kändes så jävla tråkigt att jag nästan gav upp allting i ett enda andetag.
Men det är bara att bita ihop. Och grejen är ju den, att om jag kan tygla min ångest, min panik, och mina aggressioner i morgon så har jag ju detta som i en liten påse. Men frågan är ju just det.
Första gången någonsin som jag faktiskt att min sjukdomsbild skulle kunna hindra mig ifrån något. Eller nej naturligtvis inte hindra, men iaf vara ett hinder att övervinna.
Första gången låter iofs konstigt nu, eftersom jag battaljerat med skolan och arbetet hela tiden. Men det är ingenting jag någonsin tänker erkänna att jag har svårigheter med. ha ha...
Sedan åker jag alltså till stockholm på torsdag morgon med tåget.
Och som det ser ut nu så har jag ingen tid alls kvar. bah. Typ torsdag kväll kanske, det skulle ju kunna funka.
Kommer må skit hela jävla tiden jag är där nere. Dra mitt eget ansikte i min egen skit konstant i princip. Känns som att jag skall cruisa igenom hela manifestationen emot mig och min idioti.
Smärtan i att vara ensam om att känna det är förmodligen större än någon annan. Men det är ingenting jag tänker visa. Ingenting jag tänker släppa igenom denhär stålimagen. ha ha...
__________________--
ALDRIG NÖJD
ALDIRG NÖJD
mööööh.
var är hans sinne för humor?
__________________
Nej jag har fan ingenting givande att skriva här. Mitt liv har skjunkit längre och längre ned i en stadig jävla kurva de senaste två månaderna. Och jag misstänker att den sluttningen inte tänker plana ut sig riktigt ännu.
Men i slutändan så försöker jag ändå gå tillbaka till samma sak. Detta är inte bara slutet på det vackraste kapitlet hitills i mitt liv, det är också början till ett nytt. Ett kapitel då allting som skrivs endast beror på mig. Självklart tar jag också på mig ansvaret för allting annat dåligt som skett i mitt liv också. herregud ja nej, jag försöker inte fly ifrån mina misstag. Men detta kapitel kommer bara innefatta mig. Ensam, utan föräldrarna nära, utan kärlek att stödja mig emot, och utan nära vänner. Dett är mitt mission, min process. (ha ha, hela mitt liv är en lång jävla process slyna, detdär får räknas som min blogghämnd.)
Så jag skall gå så rak i ryggen jag kan och öppna mina armar för det nya istället.
Livet är inte dåligt, livet är att njuta av. Livet har möjligheter, även de gråaste dagar.
Och även om Orsa visiten har varit steg ned efter steg ned, så har det snarare berott på utomstående saker än själva visiten i sig. Här har jag funnit vänner som står mig nära igen, här har jag njutit i solskenet. Och här har jag äntligen funnit min själ.
Jag ser mina misstag i helt nytt ljus, tar på mig ett helt nytt ansvar för mina handlingar, och har insett så mycket saker om migsjälv och världen runt mig, att jag är tacksam över tiden jag fick här uppe ändå.
Och livet i sig har saker att lära mig, och jag kommer lära mig dem.
Och i slutändan kommer jag gå ut som en starkare själ.
SÅ FUCK YOU
alla jävla motarbetande jävlar.
Destination unknown
måndag 24 augusti 2009
Inshallah
Ja okey.
Nycklarna är tillbaka! Livet känns mycket mycket lättare.
Fast det är fortfarande ett ok utan dess like. Men vad skall man göra åt det.
Det är bara att blunda för verkligheten och låta tiden ha sin gång.
För visst är det väl så, att tiden skall få en att glömma bort saker. Och när man tänker tillbaka på andra tider i sitt liv. Så verkar tiden faktiskt ta det mesta. Inte bara sorgen, utan också lyckan försvinner i tiden.
Är det så att vatten under bron verkligen sköljer bort allting, precis som det är i verkligheten?
Men det är inte bara tröstande att se tillbaka. Jag är en mycket nostalgisk själ. Hatar tidens gång och lever ofta kvar i det förflutna. Och när jag väl lämnar det bakom mig så glömmer jag det helt. Förkastar det, kanske är ett bättre ord.
Förmodligen är det ett inbyggt skydd, ett självförsvar för sinnet.
Men fan vissa saker vill jag bara inte glömma.
Idag har varit en bättre dag, trodde nästan gårdagen skulle ta mig.
Jag har städat lite i lägenheten, men är långt ifrån klar. Finns så mycket att göra. Har ju skjutit det framför mig också. Men ni vet hur det är, det är så mycket lättare att städa efter sigsjälv. Men här så var det förjävligt redan när jag anlände.
Att städa andras smuts är så mycket svårare, det känns så.... motbjudande.
Men igår fick jag plasthandskar av morsan så nu är det ju bara att köra på.
Sitter och drägglar över skor på scorett, haha.
Men det är bra, det betyder att en liten del av min kvinnliga dna samling fortfarande lever någonstans där inne. Rycker till ibland och försöker göra sig hörd.
Det var kärleken som drev kvinnan i mig tidigare. När jag inte längre har det, inte längre har en man i mitt liv så har jag fördrivit den delen så mycket jag kan igen.
Jag gillade faktiskt att vara så kvinnlig som han gjorde mig.
Men jag antar att pengar är nyckeln, vi får hoppas att allting löser sig i Norge.
Som det är nu så letar jag rumskamrat, någon?
Har insett att jag får stå ut med att bo med vem somhelst.
Nu skall jag cleansa migsjälv för natten och krypa i sängs tidigt.
Bättre det, så jag kan städa på morgonen innan energin tar slut.
adjö.
fränder och fiender.
Nycklarna är tillbaka! Livet känns mycket mycket lättare.
Fast det är fortfarande ett ok utan dess like. Men vad skall man göra åt det.
Det är bara att blunda för verkligheten och låta tiden ha sin gång.
För visst är det väl så, att tiden skall få en att glömma bort saker. Och när man tänker tillbaka på andra tider i sitt liv. Så verkar tiden faktiskt ta det mesta. Inte bara sorgen, utan också lyckan försvinner i tiden.
Är det så att vatten under bron verkligen sköljer bort allting, precis som det är i verkligheten?
Men det är inte bara tröstande att se tillbaka. Jag är en mycket nostalgisk själ. Hatar tidens gång och lever ofta kvar i det förflutna. Och när jag väl lämnar det bakom mig så glömmer jag det helt. Förkastar det, kanske är ett bättre ord.
Förmodligen är det ett inbyggt skydd, ett självförsvar för sinnet.
Men fan vissa saker vill jag bara inte glömma.
Idag har varit en bättre dag, trodde nästan gårdagen skulle ta mig.
Jag har städat lite i lägenheten, men är långt ifrån klar. Finns så mycket att göra. Har ju skjutit det framför mig också. Men ni vet hur det är, det är så mycket lättare att städa efter sigsjälv. Men här så var det förjävligt redan när jag anlände.
Att städa andras smuts är så mycket svårare, det känns så.... motbjudande.
Men igår fick jag plasthandskar av morsan så nu är det ju bara att köra på.
Sitter och drägglar över skor på scorett, haha.
Men det är bra, det betyder att en liten del av min kvinnliga dna samling fortfarande lever någonstans där inne. Rycker till ibland och försöker göra sig hörd.
Det var kärleken som drev kvinnan i mig tidigare. När jag inte längre har det, inte längre har en man i mitt liv så har jag fördrivit den delen så mycket jag kan igen.
Jag gillade faktiskt att vara så kvinnlig som han gjorde mig.
Men jag antar att pengar är nyckeln, vi får hoppas att allting löser sig i Norge.
Som det är nu så letar jag rumskamrat, någon?
Har insett att jag får stå ut med att bo med vem somhelst.
Nu skall jag cleansa migsjälv för natten och krypa i sängs tidigt.
Bättre det, så jag kan städa på morgonen innan energin tar slut.
adjö.
fränder och fiender.
fredag 21 augusti 2009
Vissa människor har för vackra själar för att man ska vilja göra dem något ont. Jag brukar aldrig bry mig om detta, aldrig känna den sym-patetiska känslan.
Men du väcker den i mig, och därför önskar jag dig all lycka. Förmodligen är det alla svettiga mörka nätter, alla underbart lyckliga dagar och alla jävla dårskaps äventyr som vi haft tillsammans som gör det.
Du var en perfekt match med min familj, du fick tom min familj att kännas som en. Du gav mig ett hem för första gången i mitt liv och du stod ut med alla mina skavanker. Du verkade tom älska dem. Vi hade ungefär samma mål, och våra planer för framtiden, jag gråter varje gång jag tänker på att de inte kommer bli av.
Men jag vet hur det ligger till, ja jag lever inte i den fantasivärlden jag önskar att jag gjorde.
Ville bara få detta sagt...
Du kommer alltid spela i en annan division än de andra.
Orörbar, oförstörbar i mitt hjärta.
Tack för allting. <3
_________________________________
Jag har tappat all självkontroll som jag oftast gör när jag är i Orsa.
Borde studera till mitt körkort, speciellt nu då proven är bokade. Men jag kan inte förmå migsjälv att fokusera mer än tio sekunder. Har dock köpt en mutpizza till migsjälv idag som ligger i ugnen och fettar till sig. Borde kunna köpa mig någon minut av min egen uppmärksamhet.
Jag lever förövrigt på coke och flingor med mjölkfri yoghurt. Det är en spännande diet som säkerligen inte gör mig gott, men den är god.
Lyssnar på Lynyrd Skynyrd för tillfället, fick lov att tvinga migsjälv bort ifrån reinkaos skivan tillslut. Gick på repeat för många gånger för att det skall hållas inom de mentalt friskas ramar.
Skivan i sig är ju något som har disskuterats fram och tillbaka ända sedan den kom.
Jag har stått vid min åsikt ifrån första början, och det är att jag älskar den. Många människor försöker håna den, kalla den dansband och disco. Men ni är dåliga människor som inte vet vad ni pratar om. Det är bara så det är.
You suck.
Dissection - Reinkaos
__________________________________
Min syster kallade just att bevaka kräftfiske för ett socialt stigma.
Jag tror jag gillar henne ändå ibland.
Max Romeo är också någonting som går ganska mycket nuförtiden. Är någonting med ångesten i Orsa som bara kan botas av gamla ragga tongångar.
And Im trult fighting with my demons living here, trying to send them to outer space.
Spotify, visst. Lite av en gudagåva vissa dagar. Men helvete vad irriterande dendär jävla reklamkärringen är.
________________________________
Denhär tiden är en tid då jag antingen kan ägna mig åt totalt förödande av jaget. Eller att bygga upp migsjälv så pass mycket att jaget faller av mig när jag lämnar denna plats.
Men det är en svår kamp, och som jag sa tidigare så är min fokus på helt andra platser än där den borde vara. Mediterade i natt. Eller ja, i morse snarare.
Satt på balkongen och såg hur solen gick upp bland molnen.
Det är sannerligen en utmaning att finna balans på denna plats. Jag förstår inte hur de riktiga människorna överlever så länge som de ändå brukar göra. (alla regler har sina undantag och många har redan gett upp och lämnat in). Resten av horden förstår man ju varför. De är just oförståndet som räddar dem. de vet inte bättre.
Som kor i en och samma hage år efter år, klart de inte vet att något gräs kan vara grönare, de lämnar aldrig hagen. Och om de gör de, är det med skygglappar, besmittade med order ifrån sin egen bonde, förblindade av ord som tröstar så mycket mera än sanningen.
Barn, som aldrig växer upp.
Dåliga metaforer är tydligen dagens tema..
Nej men denna plats intresserar mig faktiskt genuint nuförtiden. Jag kommer gång på gång på migsjälv med att sitta och fundera över allting här som jag finner så underligt.
Människorna, stämningen, omgivningen. En hel egen värld.
Med egna prioriteringar, egna mått på framgång, egna källor till lycka, egna fördommar. Alla mycket underligt utformade i mina ögon sett.
Kanske skall jag skriva en liten avnhandling innan jag åker, om jag finner någon sanning eller röd tråd i det innan dess det vill säga.
Well. Ni stackare som läser detta kommer bli de första som får veta.
Nu skall jag äta min pizza och invänta bättre tider. Och tvångskika i boken.
Auf.
http://www.youtube.com/watch?v=dWNnWUGs93k
min syster, youtube kändizen ;)
onsdag 19 augusti 2009
how many licks baby
När jag ser mig i spegeln dessa dagar så vill jag bara slå sönder mitt eget ansikte.
Idag pratade jag med den förlorade halvan av min själ, och fick det hårt bekräftat för mig att saker inte kommer förändras.
Så vad gör man då, när man inser att detta är så som det skall vara, och så som det skall vara får en att vilja bli suicidal på två sekunder?
Bokat tid för uppkörning och teoriprov idag. Eller ja, han hade gjort det, så nu får vi väl se.
Ganska svårt när jag är i totalt mörker dessa dagar.
Som att läsa böcker i konstant mörker, kanske kan snappa upp en två ord, men det är ingenting du kommer komma ihåg om solen någonsin kommer upp igen.
Mina händer är så torra att de orsakar panik.
Solen skiner idag.
Som en monument över min förlorade lycka, min förspillda tid och mina dagar i skuggan.
Avskyr att den måste ta ut allting på mig såhär, en dag som denna. Står där i skyn och hånar mig, medan jag maktlöst tittar på.
Tror jag skall ge upp och ta tillbaka mina antidepressiva, dessa dagar är inte en tid för sådana saker. Extra prövningar.
you said i was a hole
of desperate need
and no love in the world
not even yours
could satisfied me
Låt mig drunkna. Låt mig sköljas över.
Ge mig sanningar, ta mig till insikten, blända mig.
Blända mig med styrka, nya rena källor och starka själar. Blända mig med visioner om framtiden, om att det ens existerar en framtid, visioner om skratt och varma nätter. Blända mig med förmågan att samla kunskap och hålla den. Blända mig med all moder jords visdom och fulländade skönhet.
Helvete.
Jag kan inte ens formulera mig för jag måste puncha migsjälv i ansiktet hela tiden.
Hoppas mike kommer hit snart så jag kanske kan glömma bort vem jag är en liten stund.
nu komsig.
fika. bra skit.
Idag pratade jag med den förlorade halvan av min själ, och fick det hårt bekräftat för mig att saker inte kommer förändras.
Så vad gör man då, när man inser att detta är så som det skall vara, och så som det skall vara får en att vilja bli suicidal på två sekunder?
Bokat tid för uppkörning och teoriprov idag. Eller ja, han hade gjort det, så nu får vi väl se.
Ganska svårt när jag är i totalt mörker dessa dagar.
Som att läsa böcker i konstant mörker, kanske kan snappa upp en två ord, men det är ingenting du kommer komma ihåg om solen någonsin kommer upp igen.
Mina händer är så torra att de orsakar panik.
Solen skiner idag.
Som en monument över min förlorade lycka, min förspillda tid och mina dagar i skuggan.
Avskyr att den måste ta ut allting på mig såhär, en dag som denna. Står där i skyn och hånar mig, medan jag maktlöst tittar på.
Tror jag skall ge upp och ta tillbaka mina antidepressiva, dessa dagar är inte en tid för sådana saker. Extra prövningar.
you said i was a hole
of desperate need
and no love in the world
not even yours
could satisfied me
Låt mig drunkna. Låt mig sköljas över.
Ge mig sanningar, ta mig till insikten, blända mig.
Blända mig med styrka, nya rena källor och starka själar. Blända mig med visioner om framtiden, om att det ens existerar en framtid, visioner om skratt och varma nätter. Blända mig med förmågan att samla kunskap och hålla den. Blända mig med all moder jords visdom och fulländade skönhet.
Helvete.
Jag kan inte ens formulera mig för jag måste puncha migsjälv i ansiktet hela tiden.
Hoppas mike kommer hit snart så jag kanske kan glömma bort vem jag är en liten stund.
nu komsig.
fika. bra skit.
måndag 17 augusti 2009
Färbojäntan
rip, onkel kånkel.
Jag fick jobbet i Norge också minsann, jag har iofs inte längre någonstans att bo men ja.
Förstår inte varför folk alltid måste tro en massa saker kring mig, så jag ska få lov att gå igenom sådant här hela tiden. Jag vill inte ha era pojkvänner förfan, de är mina vänner. Jag vill behålla mina vänner. Men jag vill inte ligga med dem, hur jävla svårt skall det vara att förstå.
Blir så jävla... ledsen, faktiskt. Nyss tagit mig ur den förra sorgen, bara för att kliva rakt in i en annan. Jag har aldrig haft några sådana intentions, och kommer aldrig få heller.
Men skitsamma, nu är det som det är.
Jag är återigen hemlös, men jag kommer lösa det.
Jag får lov att lösa det.
Idag har det varit ett jävla spring på trafikskolan. haft första lektionerna, ska dit en sväng till ikväll. lite update sådär.
I övrigt kliar det i benen 24/7, rastlösheten ligger på maximal nivå konstant och ingenting verkar kunna döda den obehagliga känslan det ger mig.
Vet inte hur jag skall stå ut de resterande veckorna, och hur jag skall kunna prestera. Men återigen, jag måste ju.
Avskyr verkligen att vara här.
Sedan började jag tänka igår, på hur det kommer bli att flytta till Norge nu.
Fick panik när jag insåg sanningen, tårar som sprängde ut och endast boyes ord verkade lugna ett stegrande hjärta.
Jag kommer sitta ensam i en lägenhet, hela tiden. Eller alternativt, med någon annan, som jag inte känner. Vet inte vad som kommer vara värst.
Hellre ensam tror jag, men jag får ju inte välja heller. Det är bara att ta det jag kommer över. Hittills ingen lycka, men mitt sökande fortgår. Om någon vet något så är det bara att lasta mig ett mail, carina.monten@horbrev....blabla
Men tanken på hur livet kommer se ut för mig framöver är verkligen, its a killer.
Depressionen attackerar en bara tanken flyger förbi, och om man då väljer att fokusera på den, vända, vrida, försöka se alla sanningar, så inser man att det kommer vara den värsta perioden i mitt liv. Jag vet hur det var att flytta till Falun, jag känner igen känslan, sorgen.
Men då ville jag iväg så mycket att det vägde över, nu har jag ingenting att drivas av. jag vill ingenting, jag vill inte ha någonting. jag.
Jag jobbar för ingenting.
Nej åt helvete.
paniken sliter i mina armar och fingrar så de spritter i galna mönster över tangentbordet nu, måste spänna dem så otroligt mycket för att förhindra dem ifrån att slå maniskt över datorn, bordet och migsjälv.
Om jag fortfarande hade kunnat sparka mig själv i huvudet så hade jag gjort det hela tiden.
Måste lugna mitt sargade hjärta, alla vet vi hur.
Fan vad jag är svag i dessa stunder.
PANIK
PANIC
CHAOS
CONFUSION
KILLER
CHAOS
PANIC
PAIN
VIOLENCE
CHAOS
ANXIETY
ANXIETY
DEPRESSION
HATE
CHAOS
PANIC
i helvete heller.
småstadfenomenet
bom, hon var hot
med silverlamerade ögonlock
solarie, silikon och läppar av botox
friskis och svettis har skapat en kropp
som satt varje snubbe på
bistron i chock
Fäbojäntan
kolla flexet hon har
skandalernas drottning i varje sportbar
fäbojäntan
hon tutar i sin lur och hon lockar varje karl
Hon är härdad och slipad
en vild sexy fox
kallblodigt brinner som scotch on the rocks
på förfest hon eldar
hon röker som smogg
med mussepigg karameller
och bag in a box
Fäbojäntan
kolla flexet hon har
skandalernas drottning i varje sportbar
fäbojäntan
hon tutar i sin lur och hon lockar varje kar
hon virvla i dansen
jag satsade stort
vi drog till hotellet och månen den log
på dubbel madrassen gick det som smort
sen fixa hon kjolen och taggade fort
Jag fick jobbet i Norge också minsann, jag har iofs inte längre någonstans att bo men ja.
Förstår inte varför folk alltid måste tro en massa saker kring mig, så jag ska få lov att gå igenom sådant här hela tiden. Jag vill inte ha era pojkvänner förfan, de är mina vänner. Jag vill behålla mina vänner. Men jag vill inte ligga med dem, hur jävla svårt skall det vara att förstå.
Blir så jävla... ledsen, faktiskt. Nyss tagit mig ur den förra sorgen, bara för att kliva rakt in i en annan. Jag har aldrig haft några sådana intentions, och kommer aldrig få heller.
Men skitsamma, nu är det som det är.
Jag är återigen hemlös, men jag kommer lösa det.
Jag får lov att lösa det.
Idag har det varit ett jävla spring på trafikskolan. haft första lektionerna, ska dit en sväng till ikväll. lite update sådär.
I övrigt kliar det i benen 24/7, rastlösheten ligger på maximal nivå konstant och ingenting verkar kunna döda den obehagliga känslan det ger mig.
Vet inte hur jag skall stå ut de resterande veckorna, och hur jag skall kunna prestera. Men återigen, jag måste ju.
Avskyr verkligen att vara här.
Sedan började jag tänka igår, på hur det kommer bli att flytta till Norge nu.
Fick panik när jag insåg sanningen, tårar som sprängde ut och endast boyes ord verkade lugna ett stegrande hjärta.
Jag kommer sitta ensam i en lägenhet, hela tiden. Eller alternativt, med någon annan, som jag inte känner. Vet inte vad som kommer vara värst.
Hellre ensam tror jag, men jag får ju inte välja heller. Det är bara att ta det jag kommer över. Hittills ingen lycka, men mitt sökande fortgår. Om någon vet något så är det bara att lasta mig ett mail, carina.monten@horbrev....blabla
Men tanken på hur livet kommer se ut för mig framöver är verkligen, its a killer.
Depressionen attackerar en bara tanken flyger förbi, och om man då väljer att fokusera på den, vända, vrida, försöka se alla sanningar, så inser man att det kommer vara den värsta perioden i mitt liv. Jag vet hur det var att flytta till Falun, jag känner igen känslan, sorgen.
Men då ville jag iväg så mycket att det vägde över, nu har jag ingenting att drivas av. jag vill ingenting, jag vill inte ha någonting. jag.
Jag jobbar för ingenting.
Nej åt helvete.
paniken sliter i mina armar och fingrar så de spritter i galna mönster över tangentbordet nu, måste spänna dem så otroligt mycket för att förhindra dem ifrån att slå maniskt över datorn, bordet och migsjälv.
Om jag fortfarande hade kunnat sparka mig själv i huvudet så hade jag gjort det hela tiden.
Måste lugna mitt sargade hjärta, alla vet vi hur.
Fan vad jag är svag i dessa stunder.
PANIK
PANIC
CHAOS
CONFUSION
KILLER
CHAOS
PANIC
PAIN
VIOLENCE
CHAOS
ANXIETY
ANXIETY
DEPRESSION
HATE
CHAOS
PANIC
i helvete heller.
småstadfenomenet
bom, hon var hot
med silverlamerade ögonlock
solarie, silikon och läppar av botox
friskis och svettis har skapat en kropp
som satt varje snubbe på
bistron i chock
Fäbojäntan
kolla flexet hon har
skandalernas drottning i varje sportbar
fäbojäntan
hon tutar i sin lur och hon lockar varje karl
Hon är härdad och slipad
en vild sexy fox
kallblodigt brinner som scotch on the rocks
på förfest hon eldar
hon röker som smogg
med mussepigg karameller
och bag in a box
Fäbojäntan
kolla flexet hon har
skandalernas drottning i varje sportbar
fäbojäntan
hon tutar i sin lur och hon lockar varje kar
hon virvla i dansen
jag satsade stort
vi drog till hotellet och månen den log
på dubbel madrassen gick det som smort
sen fixa hon kjolen och taggade fort
måndag 10 augusti 2009
Toxic Loving
Ja, nu har jag precis kommit tillbaka ifrån intervjun. Sitter och smeker msn somvanligt.
Det går dock lite sådär eftersom jag sitter utanför toaletten på golvet och snor nät av grannen.
haha, igår fick jag till det genom att sitta på huk med en arm på datorn och ett ben iväg åt vänster.
Jag hatar instabila uppkopplingar, men ja. ;)
Det gick väldigt bra iaf.
Har funderat massor under resan somvanligt. Det känns som om jag går mer och mer in i migsjälv.
Det var dock att få prata ur sig igår, höra vad någon annan tycker om det jag själv ständigt plågar tankarna med. hah.
Jag har redan tagit mina beslut, det finns liksom ingen ångerrätt på denna vara. Jag kan inte bara sluta nu. Och även om jag fan vill det mer än allt annat från och till så kan jag inte. Det som fanns är nu försvunnet. Frågan jag dock inte kan släppa är, gjorde jag rätt?
Men varför fråga när det inte går att ändra tidens gång.
Ingen idé att älta.
För första gången på så länge jag kan minnas tillbaka så längtar jag till Orsa.
Haha, borde jag verkligen flytta hit?
This place is poison to my soul
Men det är i och för sig orsa också, jag dör där borta, saktar ned. Slutar bry mig om allting.
Börjar se lika skabbig ut som jag känner mig.
Men detta blir nog bra när jag känner mig hemma, har eget internet, tvspelen här, och jobbar nästan hela dagarna. Det löser sig.
Förövrigt så tror jag att jag har en stående inbjudan till gbg som jag kan använda om helgen blir för lång.. eller?
Förövrigt så flyttar en liten fittpust jag känner till Karstad i helgen också, och hon har fan inget annat val än att ta emot mig med öppna armar, fast hon är nybögad och skit. <3
Nej, jag blev för ofokuserad för ångest nu. Kommer säkert mera.
Jag vill till Orsa.
JAG VILL KNARKAAAAaaaaAAA
ha ha ha...
Det går dock lite sådär eftersom jag sitter utanför toaletten på golvet och snor nät av grannen.
haha, igår fick jag till det genom att sitta på huk med en arm på datorn och ett ben iväg åt vänster.
Jag hatar instabila uppkopplingar, men ja. ;)
Det gick väldigt bra iaf.
Har funderat massor under resan somvanligt. Det känns som om jag går mer och mer in i migsjälv.
Det var dock att få prata ur sig igår, höra vad någon annan tycker om det jag själv ständigt plågar tankarna med. hah.
Jag har redan tagit mina beslut, det finns liksom ingen ångerrätt på denna vara. Jag kan inte bara sluta nu. Och även om jag fan vill det mer än allt annat från och till så kan jag inte. Det som fanns är nu försvunnet. Frågan jag dock inte kan släppa är, gjorde jag rätt?
Men varför fråga när det inte går att ändra tidens gång.
Ingen idé att älta.
För första gången på så länge jag kan minnas tillbaka så längtar jag till Orsa.
Haha, borde jag verkligen flytta hit?
This place is poison to my soul
Men det är i och för sig orsa också, jag dör där borta, saktar ned. Slutar bry mig om allting.
Börjar se lika skabbig ut som jag känner mig.
Men detta blir nog bra när jag känner mig hemma, har eget internet, tvspelen här, och jobbar nästan hela dagarna. Det löser sig.
Förövrigt så tror jag att jag har en stående inbjudan till gbg som jag kan använda om helgen blir för lång.. eller?
Förövrigt så flyttar en liten fittpust jag känner till Karstad i helgen också, och hon har fan inget annat val än att ta emot mig med öppna armar, fast hon är nybögad och skit. <3
Nej, jag blev för ofokuserad för ångest nu. Kommer säkert mera.
Jag vill till Orsa.
JAG VILL KNARKAAAAaaaaAAA
ha ha ha...
True Norweigian Blach Mitrill
Jävla norge.
Sitter i Jessheim och väntar på att det skall bli läge att åka iväg med tåget.
Skall på intervju på hairport, hoppas verkligen att allting går bra.
Skulle vara så fint eftersom de har en salong i just jessheim också.
Hursom. Igår rullade vi in i landet i mesta möjliga black metal manéer.
Dimman låg tätare än vid lytzen och det blev sningelkörning delvis. men vi hade nog ganska
roligt i bilen i alla fall. Historiens musiklösaste bilfärd.
Det händer väldigt mycket i mitt huvud de här dagarna. Jag, har börjat vända och vrida på
alla aspekter av det jag för tillfället kallar för liv. Mina val på senaste tiden,
hur de har påverkat mig, och framförallt, vart jag är påväg.
Mattis sa igår, " I can never finish last, cause I have no goal", men jag orkar inte längre
leva så.
Jag vet vad jag vill, tanken på att denna plan utspelar sig över hela de kommande tio åren
ja, det är sådant man får räkna med. Det börjar faktiskt beröra mig mindre och mindre.
Jag menar, jag har lagt tjugo år på att trampa i samma fotspår förutom de fem första då jag'
liksom alla andra yngel var förbannat aktiv och inlärningsmottaglig.Tur är väl det,
i den här takten skulle jag aldrig lärt mig varken gå eller prata.
Ja, det är skitroligt att hitta på ord.
Så varför skulle det ens finnas en uns av tvekan i att spendera tio på att få det jag
verkligen vill.
Vad det är, ja så privat blir inte detta tyvärr. är du värd det så pratar jag väl med dig.
Nej nu skall jag kaosa iväg till pendeltåget här, Världens dyraste jävla pendel.
typ 120 kr för att åka enkel resa, försök med det i sthlm ni!
pyttsan.
jävla norge.
(skrivet i morse, publicerat nu av nätfels anledningar)
Sitter i Jessheim och väntar på att det skall bli läge att åka iväg med tåget.
Skall på intervju på hairport, hoppas verkligen att allting går bra.
Skulle vara så fint eftersom de har en salong i just jessheim också.
Hursom. Igår rullade vi in i landet i mesta möjliga black metal manéer.
Dimman låg tätare än vid lytzen och det blev sningelkörning delvis. men vi hade nog ganska
roligt i bilen i alla fall. Historiens musiklösaste bilfärd.
Det händer väldigt mycket i mitt huvud de här dagarna. Jag, har börjat vända och vrida på
alla aspekter av det jag för tillfället kallar för liv. Mina val på senaste tiden,
hur de har påverkat mig, och framförallt, vart jag är påväg.
Mattis sa igår, " I can never finish last, cause I have no goal", men jag orkar inte längre
leva så.
Jag vet vad jag vill, tanken på att denna plan utspelar sig över hela de kommande tio åren
ja, det är sådant man får räkna med. Det börjar faktiskt beröra mig mindre och mindre.
Jag menar, jag har lagt tjugo år på att trampa i samma fotspår förutom de fem första då jag'
liksom alla andra yngel var förbannat aktiv och inlärningsmottaglig.Tur är väl det,
i den här takten skulle jag aldrig lärt mig varken gå eller prata.
Ja, det är skitroligt att hitta på ord.
Så varför skulle det ens finnas en uns av tvekan i att spendera tio på att få det jag
verkligen vill.
Vad det är, ja så privat blir inte detta tyvärr. är du värd det så pratar jag väl med dig.
Nej nu skall jag kaosa iväg till pendeltåget här, Världens dyraste jävla pendel.
typ 120 kr för att åka enkel resa, försök med det i sthlm ni!
pyttsan.
jävla norge.
(skrivet i morse, publicerat nu av nätfels anledningar)
måndag 3 augusti 2009
nu i tveksamhetens tid
Sitter i "nya" lägenheten, som jag hyr av mattis under mitt obehagliga dalabesök.
Det är skönt att vara ensam för första gången på flera år, men samtidigt väldigt obehagligt.
Röster smyger sig på mer än i vanliga fall och alla obehagliga ting verkar vilja besöka mig ikväll.
Lyssnar på Lisa Ekdahl och känner mig både extremt homosexuell och rastlös.
Konstigt att man kan känna sådan energi i benen samtidigt som det känns som om hela kroppen är på väg att flyta bort.
Gjorde ett försök och bytte till Janis istället, hennes stämma känns ända in i själen dagar som dessa. Men vad hjälper det när man bara konstant kommer till insikten att alla bra människor har gett upp och bara gått hem.
Så mycket förändringar på kort tid, det är ju bra. Bra att jag tog tag i allting på en och samma gång och verkligen tog det störtsta steget jag kunde ur den positionen jag befann mig i.
Men detta är ett steg tillbaka, ett steg som jag svurit för mig själv sedan jag lämnade detta att aldrig ta.
Men en vis vän och jag satt och konverserade, och jag kom faktiskt till insikten att man för att göra de största förändringarna först måste ta just ett steg tillbaka.
Ahh.
Jag har vänt på mina dygn också, så jag sover någon gång mellan 4-5 till klockan 1-2 på dagen. I morgon har jag beställt tidig hemväckning för att försöka åtgärda problemet, vi får se hur det kommer att fungera.
Skulle fan döda för att kunna somna nu istället för att sitta i denna extrema tristess.
Funderar på att ta en zutt men allt jag har är en rutten pipa som ser ut som något från en loppis och luktar svagt av bajs.
Ge snickar-carina massor av tools tack?
nej. Misstänkte väl det....
Det känns som om det finns så mycket att säga, men när mina händer hamnar på tangenterna så inser jag hur meningslösa ord är.
Visst har ord förändrat genom tiderna, men de är värdelösa utan personen som säger dem.
Och denhär personen är just nu mer förvirrad än bestämd, och tror inte på vad hon själv säger.
Hjälp, tredje person kan vara smittsamt, jävla hobbits som förgiftar mitt sinne.
Jag skrek,
Men du hörde aldrig riktigt vad jag sa
Jag såg in i dina ögon,
Men du såg nog aldrig riktigt vem jag var
Och jag sa:
Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli
Vi slet
Vi slet men inte alls åt samma håll
Och jag skrek,
Jag hörde hur jag skrek att du har spelat ut din roll
Och jag sa:
Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli
Sanningar kommer till en ibland i så många olika former. Det känns nästan omöjligt att upptäcka dem alla.
Nu fick jag en katt i knät som inte uppskattar att jag skriver så frenetiskt. så nu avslutar jag detta meningslösa dravel med att jag är så glad att jag har två underbara damer vid min sida som jag vet aldrig kommer lämna mig.
de första, de bästa.
mjaou.
Im the fucking catwoman.
Det är skönt att vara ensam för första gången på flera år, men samtidigt väldigt obehagligt.
Röster smyger sig på mer än i vanliga fall och alla obehagliga ting verkar vilja besöka mig ikväll.
Lyssnar på Lisa Ekdahl och känner mig både extremt homosexuell och rastlös.
Konstigt att man kan känna sådan energi i benen samtidigt som det känns som om hela kroppen är på väg att flyta bort.
Gjorde ett försök och bytte till Janis istället, hennes stämma känns ända in i själen dagar som dessa. Men vad hjälper det när man bara konstant kommer till insikten att alla bra människor har gett upp och bara gått hem.
Så mycket förändringar på kort tid, det är ju bra. Bra att jag tog tag i allting på en och samma gång och verkligen tog det störtsta steget jag kunde ur den positionen jag befann mig i.
Men detta är ett steg tillbaka, ett steg som jag svurit för mig själv sedan jag lämnade detta att aldrig ta.
Men en vis vän och jag satt och konverserade, och jag kom faktiskt till insikten att man för att göra de största förändringarna först måste ta just ett steg tillbaka.
Ahh.
Jag har vänt på mina dygn också, så jag sover någon gång mellan 4-5 till klockan 1-2 på dagen. I morgon har jag beställt tidig hemväckning för att försöka åtgärda problemet, vi får se hur det kommer att fungera.
Skulle fan döda för att kunna somna nu istället för att sitta i denna extrema tristess.
Funderar på att ta en zutt men allt jag har är en rutten pipa som ser ut som något från en loppis och luktar svagt av bajs.
Ge snickar-carina massor av tools tack?
nej. Misstänkte väl det....
Det känns som om det finns så mycket att säga, men när mina händer hamnar på tangenterna så inser jag hur meningslösa ord är.
Visst har ord förändrat genom tiderna, men de är värdelösa utan personen som säger dem.
Och denhär personen är just nu mer förvirrad än bestämd, och tror inte på vad hon själv säger.
Hjälp, tredje person kan vara smittsamt, jävla hobbits som förgiftar mitt sinne.
Jag skrek,
Men du hörde aldrig riktigt vad jag sa
Jag såg in i dina ögon,
Men du såg nog aldrig riktigt vem jag var
Och jag sa:
Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli
Vi slet
Vi slet men inte alls åt samma håll
Och jag skrek,
Jag hörde hur jag skrek att du har spelat ut din roll
Och jag sa:
Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli
Sanningar kommer till en ibland i så många olika former. Det känns nästan omöjligt att upptäcka dem alla.
Nu fick jag en katt i knät som inte uppskattar att jag skriver så frenetiskt. så nu avslutar jag detta meningslösa dravel med att jag är så glad att jag har två underbara damer vid min sida som jag vet aldrig kommer lämna mig.
de första, de bästa.
mjaou.
Im the fucking catwoman.
craving for some female lovin'
Godmorgon.
Verkar på något vi har lyckats med att vrida mina dygn helt runt igen. Förstår inte varför.
Fan idag är en sådandär måndag, och även om jag kan ignorera det med vin, så förmodar jag att det blir ganska svårt att hitta någon annan som vill göra det. dilemma..
Måste ringa till mattias mamma också eftersom jag aldrig får något svar och jag faktiskt sitter och betalar för att inte vara här, men fortfarande får lov att vara det. Blir lite underlig.
Idag har jag mål att fylla. Jag skall flytta mina saker, lyckas hitta alla nycklar jag lyckats tappa bort sedan jag åkte upp hit som hör till mina föräldrar. Sedan skall jag försöka släpa min låsta cykel upp ifrån orsa, till .. hit. Gå in på trafikskolan och fixa nå tider, och förhoppningsvis få tag på Emma så jag kan klappa henne på magen och dricka massor av kaffe.
Standing at the bottom of the steps
and if i tilt my head a little I can look up her dress
and Im willing to bet she's move if she knew
so im'a tap her on the shoulder, Im gonna give her a clue.
But I aint gonna move cause this view is incredible.
Ja herrejävlar ja, hippedihop för hela slanten.
Helvete vad jag är lat. Vill bara gå och öppna vinflaskan i kylen och känna hur den bränner sönder min insida. haha.
Otorligt hur ont vissa små saker kan göra ibland. Som att den stora bilden bara lägger sig som ett töcken över dig, dämpar alla intryck. Medans detaljen, oh, den attackerar, stabbar dig som en shawshank i magen tjugo gånger på raken.
Och de sätter sig också, som om de blev fästa med hullingar under huden. man blir inte av med dem. Nej det är inte händelser som skadar en, det är de jävla detaljerna.
Måste göra något seriöst, men varje gång jag försöker så kryper sig paniken och rastlösheten på. Fan jag fick just panik bara jag funderade på att göra frukost. Någonting stämmer inte. Måste hursomhelst få iväg dedär jobbansökningarna idag, annars är det lika bra jag ger upp hela skiten.
Snart kommer min moder anlända ifrån arbetet. Stirra bittert på mig, fråga om jag gjort något och sedan försöka ignorera det faktum att jag är kvar i huset.
Fan vad svårt det kan vara ibland, att göra de lättaste saker. Som att glömma bort till exempel. Även om man vet att något har varit skadligt för en, så är det så jävla svårt att glömma. Fruktansvärt frustrerande, som om man skulle gå runt med en sten i skon i flera månader och vägra plocka ur skiten. Eller helt enkelt bara vara helt okapabel till att göra det.
Fan vad jag spårar ur, det är för tidigt på morgonen för detta.
Igår vinglade jag hem genom Orsas gator och kände mig endå ganska nöjd över att ingenting har förändrats här. Allting är precis som förr.
Fast det är ju det som just får mig att vilja skjuta skallen av mig när jag är här också. Men jag tror egentligen itne det är förändringen jag är ute efter, jag hatar förändring. Jag önskar bara att det hade varit annorlunda hela tiden. Så skulle det aldrig behöva ändras.
Nej. Jag signar av. Ska försöka uppbåda all kraft och söka jobb.
_______________________________
Restless.
I need to tie my legs down
I need to tie my brain down
keep floating away
to theese places of anxiety
trying to agonise me
trying to kill me.
so fucking restless.
please tie my brain down
take it down to the earth
need to feel the core again
so god damn restless
MAHHHHHH.
söndag 2 augusti 2009
sunday bloody drunk sunday
I want to be a hippie and i want to get stoned.
ba-bapbap-baba-bap-bap
ba-bapbap-baba-bap-bap
Iv had better days. But thats nothing a bunch of different drugs can change.
First note of sin.
Tillslut så blev det en blogg ändå.
Varje dag när jag vaknar så går jag upp och tar mina mediciner.
Sedan ställer jag mig framför spegeln och stirrar tomt på min egen nakenhet. Inte för att plåga migsjälv, inte för att jag hatar mitt utseende. Utan för att jag behöver några minuter efter mitt uppvaknande för att inse att jag inte lever i den världen som kontrollerar mina drömmar. Att jag är tillbaka i verkligheten igen och att det är detta som är verkligheten.
Och snälla. Kan ni inte bara låta mig vara ifred nu. Allt detta tjat om min slampighet grundar sig alltid i att ni önskar att jag vore det så att ni vidriga jävlar fick knulla någon jävla gång.
Har ni historier om mig kan ni väl berätta de för mig först, för jag borde snart börja samla på skiten och släppa ut världens roligaste och längsta ficiton bok.
Jag är så extremt trött och inlåst. Jag vill bara slänga mig ut och andas.
Jag lämnade hela mitt liv. Allting jag hade är borta. Jag står åter helt jävla tomhänt. Och det kändes befriande till en början, men nu verkar friheten ha fastnat i min hals och försöker kväva mig hela tiden.
Jag försöker prata med människor men vill bara döda. Jag försöker att älska men jag sviker bara, jag försöker vara en vän, men jag kräks hela tiden inombords.
Nej jag är ett kräk, och missförstå inte, jag älskar det. Men sluta ge er in på detta. Ni klarar ju inte av det. I'll eat you up like fucking candy.
Min kropp värker, behöver fixa någonting emot smärtan. Helvetiska sjukdom som förbannar moig med sin existens. Men jag övervinner det igen, inte ens chans att den skall få ta mig nu.
Men en paus ifrån smärtan vore underbar, och jag är ju i Orsa av alla ställen så det borde ju inte vara en omöjlighet tycker man.. ha ha ha.
Nej denna misär börjar bli smått fånig. Jag får kontemplera över något mera intressant någon annan gång. detta var blott min inledning.
monologernas timma är kommen.
Jag försöker, jag brottas, jag slåss, jag skär, jag äter, jag dödar.
Men helvete vad jag är hungrig hela tiden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)