varning för tonårsmelankoli

medicinerna snart helt ute ur kroppen.
Jag är inte den samma som jag var förr, men dessa händelser verkar ändå så väldigt gamla.
Jag har äntligen lyckats med att kontrollera mina känslor, för jag har inga. Endast ånger och sorg har jag att roa mig med nu.
Verklighet är snart helt det samma som fantasi och drömvärld.
Och dagarna blir svårare och svårare att hålla samman.
Jag är en mänsklig maskin med virusfel.
Om inte något magiskt händer efter helgen så kommer jag förmodligen få sjukskriva mig ifrån jobbet, för jag kan inte jobba när jag inte vet vilka som är kunder och inte.
Och i morgon skall jag på intervju för en ledarställning.
Om jag inte hade varit så apatisk så hade jag varit förtvivlad.Rädd, rent av mänsklig.
Men de känslorna kommer liksom aldrig, så jag vandrar vidare i det gråa meningslösa.

Jag har inga nära vänner, jag har ingen familj och jag har inte dig.
Tårar är överflödiga och ord betyder ingenting.

säg mig, vartfan är ljuset i tunneln någonstans?

tilltalsnamn Vagina

Okej klockan är tio i åtta och jag skall snart ta tåget till jobbet. Efter arbetet idag blir det en så kallad dugnad. Det är då storstädning, fast vi skall supa på rödvin samtidigt. Måste ju vara en genialisk idé. Städa, måla och greja, fulla. För det blir ju så mycket mera social då... sägs det i alla fall.

Igår gjorde jag något jag blev stolt över migsjälv över. Men idag är jag för feg för att kolla om det blivit något resultat på det. Måste dock göra det innan jag går, annars kommer jag aldrig stilla denhär oron.

I övrigt är dagarna fortsatt melankoliska. Jag skriver, skriver mera och skriver ännu mera. Sedan är det inte så mycket mera.
Har slut på min antipsykosmedicin från och med idag, och jag känner att det kommer bli en jättetrevlig upplevelse att sluta med den. Speciellt då på vintern... innnan jul... utan röka... i ett jävla sepeland... Mmmm oddsen är med mig.
Jag är för trött för att kunna formulera mig på ett ens i närheten av acceptabelt sätt så jag avslutar nu.
Mer än tvångsuppdatering för "uppdatera bloggen tjejen"
tjejen liksom, räcker verkligen det som tilltalsnamn?

adjö.

drit-snakk

Jag förstår inte mitt val av adress när jag skapade denhär bloggen.
Tanken var att det skulle symbolisera att kasta sig ut med huvudet före utan att veta vadfan man höll på med, men istället låter det som om jag skulle ha flytt ifrån någonting och på något sätt blivit fri nu.
Det var inte så jag menade. För tro mig, jag är allt annat än fri nu. Jag avskyr dessa dagliga utmaningar och ständiga kalla tråkiga vardag. Allting är så innehållslöst utan kärleken och värmen.
Och individen. Den individen.

Dagarna blir mörkare och mörkare. Så jag spenderar i princip alla mina ljustimmar på arbetet oavsett vilket skift jag än jobbar. Förövrigt är dagarna bara gråa ändå så det kunde lika väl varit mörkt jämt istället. Lite som en metafor för livet. It's a bless to be one of the blind, and not the one eyed man.
Fast jag hade nog valt synen oavsett när jag tänker på det. Fan också.

Det är dålig brittpop or something på nrk på tvn i bakgrunden och jag vill ha mitt liv tillbaka. Känns som om jag alltid sitter och säger, hurfan hamnade jag här!?
Och alltid avslutar med att jag vet att det är mina val och handlingar som gjort att jag hamnat där jag är.
Det är något jag saknar i människor faktiskt.
Börja ta ansvar för era handlingar. Sluta skylla era misstag och besvikelser i livet på andra människor. Ja visst, kanske har människor på ett eller annat sätt medverkat eller spelat in på dina handlingar och liknande. Men det är i slutänden dina val du måste stå till svars för. Det måhända att det suger på många sätt och vis och att det i många gånger är saker som svider egot något fruktansvärt, och kanske är det till och med en känsla av skam över handlingen. Men den är fortfarande din.
Biatch.

antagonist javisst?

Ingenting alls har hänt i mitt liv. inga pengar än, samma jobb och samma sorg.
I helgen var jag i Orsa och fyllde på mitt förråd av dåligt hanterade fylleminnen och träffade människor som jag har saknat.

I övrigt så kör jag bil igen, och drömmer om att den skall haverera på motorvägen. Så jag sitter helt svettig i bilen när jag skall åka till jobbet på morgonen.
Otrevligt samtalsämne kanske.

Nej jag är dränerad, uttråkad och ensam.
kärlekens bi-effekter i ett nötskal.

Fuck man. I just got mugged. aka SKITNORGE

Okey.
Dagen idag blev ju lite smått speciell.
Vaknar, går upp på morgonen. Spelar Muse för Mattis så att han skall vakna på någorlunda gott humör. Men han skall ju ändå skjutsa mig till banken vilket ger honom en massa cash, och det är ju också en fördel.
Hursom, ursäkta avstickarna i detta skriveri, jag är lite halvt i ett annat parallellt universum just nu, och då är det tillåtet med sådant. Som den här nu då tex.
Nuså.
När vi kommer det visar det sig att jag inte har några pengar på kontot. Någon annan har tagit mitt kort i postlådan. Hur går detta till, det fungerar ju inte, tänker ni. Men jo, för i Norge, dumhetens milstolpe i landsform skickar man först ut koden i ett kuvert, hem till postlådan. (våran står det förövrigt ett helt annat namn på) Sedan kommer då kortet på samma vis några dagar senare. Aktiverat och klart. Med koden. Som kommer på ett papper, i ett kuvert. I postlådan. Jag dör. Jävla idioter.
Så, hela lönen borta, pank igen. Halleluja detta kan ta flera veckor att ordna upp.
Skall det verkligen få lov att bli linssoppa och kikärtor, lets kick it?

Ja, vimsigt.
Men nu vet jag hur det känns att vara rånad.
The motherfucker is going to pay in every way. Misstänker att jag kommer få ovänner i den härliga sönderpundade wannabegangstervärlden i Norge också.
Verkligen alltså. HORA.


Nog om det.
Hejdå.
(jag har setat och kluddat bläck i över en timme. det är som att tänka utan att behöva tänka. Kan ni det nyktra va, låta erat undermedvetna teckna? nej precis. go liberal, its the only way.)

beat on anyone with a baseballbat

ARGHHHHHH

Så låter sinnet.
Jag har insett att alla de bråk vi hade tillsammans jag och min förre detta livsglädje. De var så väldigt viktiga. All denna kärlek och ständiga trevlighet har fått mitt inre att koka och glöda. Jag behöver ett riktigt bra bråk, en urladdning.
Jag är en väldigt aggressiv person. Att leva med mig är att leva mitt i ett pågående krig, och jag har alltid fått höra att detta är en svaghet jag har. Men egentligen är min råa ilska en fördel. Allting handlar bara om att kanalisera den rätt. Desvärre har jag ingenting sådant att ladda ur mig på nu, utan dagarna är loja och snällt lama och elden jag bär inom mig är okontrollerbar och instabil nu.
Så snälla. ge mig en anledning att hata er, eller utmana mig, förolämpa mig. Vadsomhelst.
Give me a reason to fuck you over, please.

Åh skitsamma.
Idag fick jag frågan, om jag hade några flera laster än koffein och nikotin, eftersom jag försöker sluta med dessa två. Och faktiskt har i princip lyckats nu också. Vilket jag inte direkt är stolt över, för jag trodde det skulle gå snabbare än två dagar för mig, the übermensch ;P
Och jag vet inte vad jag ska svara. haha
Jag <3 laster

Patetiska jävla hordag.

I veckor har jag tänkt mer och mer på dig igen. Eskalerade idag och sluta med att slunga mig ned i fosterställning och tillbaka på ruta jävla ett igen.
Blir så förbannad på migsjälv. Jag är så trött på att vara denhär patetiska svaga individen som detta har gjort mig till. Ja jag var än mer patetisk innan, men nu när jag inser det så känns det så mycket mer. Varför var jag blind så länge?
Och jag har varit så fokuserad på att mitt karma skall vända för att jag inte längre gör någon illa. Jag hjälper dem som står mig nära och försöker visa min kärlek på bästa vis.
Men karma kan inte ge mig det jag vill ha. Karma kan förbättras men det kan inte göras om.
Så förlåt, de som blir besvikna på mig för att jag visar mig såhär svag. För jag vet att de flesta som står mig nära suckar och gör besvikna tillvridna miner när ni läser detta.
Men tro mig, jag vill inte vara här. Jag vill inte vara denhär personen.
Men jag har börjat inse mer och mer att det inte finns någon mening med att spela stark på länge ännu, för det är just det. Bara ett spel. Och jag är trött på det eviga spelet.

I övrigt har jag städat, både lägenheten och migsjälv hela dagen. Och kollat på dåliga romantiska komedier som i slutändan bara visar sig hålla metaforer emot mig och dunka ned mig ännu mera.
Heja svenska tv3 för erat stöd i suicidalkampen.... horor.


I övrigt. inget kaffe och inga cigaretter mera. Men vad hjälper det när man har tio kilo extra och en sur doft i skorna.

skikkligt ley på livet. or something.

oopps. Miss.Print

Skönheten är inte en person.
sluta övertolka saker.
herregud, the drama.

Skönhet min kära vardag

Ofta när nattens slöja
sänktes över jordens vimmel
och kring suckande våg,
fick jag i hans famn dröja,
och ifrån stjärnströdd himmel
tysta månen vår lycka såg.
Nu i stillhet jag gråter,
saknadens bittra tår
ty ej du kommer åter
ljuva hägring av kärlekens vår.





Mycket rent kemiska förklaringar. Och kanske också en hel del psykologiska pekar på att människor i det stora hela faktiskt inte kan bli kära mer än en gång.
Desvärre (eller tack och lov) har babylon skapat en ny kärlek som vi kan återanvända gång på gång. Skall man då sakna det gamla och sanna eller omfamna det nya?
Jag tror ni som känner mig vet vilken väg jag väljer.

Men även om kärleken aldrig kommer åter. Så gör förnöjelsen, och ruset det.
Om man bara visste när, så skulle jag känna mig mindre tungsint.

Förutom denna evinnerliga kärleksfilosofi som tynger mitt sinne, så lyder uppdateringen såhär.
På tisdag får jag lön, den kommer gå till skulder. Men det är skönt att bli kvitt dem. Nästan skönare än någonting annat just nu.
Och jag fick en bil, den har jag kört sönder.
Jag var i sthlm över halloween, det var bra på många många många sätt. Och bilder kommer väl dyka upp så snart jag kastar mig in i teknikens värld och skaffa mig en sladd till min kamera.
Tack styvis, och tack skönheten för att du visade mig att du fortfarande finns. Och i och med att du finns finns ett ljus i slutet av även denna tunnel.
Tillbaka till dig min sköna maria kommer jag den 12 december. Så vill ni undvika mig gå ej ut, och vill ni gå vid min sida så hör av er. Men räkna inte med att jag kommer besvara och godta.
Den tiden är förbi. Endast modifierad skev perfektion i mitt umgänge.
Nästa helg kommer jag till Orsa. Finns förmodligen inte så mycket att säga om det.
Och i helgen skall jag kosa meg skikklig mens ja lurer på va livet kommer till å ge meg.


Att vidare uppdateringar kommer ske mera frekvent kan jag ej lova.
adjö