nu i tveksamhetens tid

Sitter i "nya" lägenheten, som jag hyr av mattis under mitt obehagliga dalabesök.
Det är skönt att vara ensam för första gången på flera år, men samtidigt väldigt obehagligt.
Röster smyger sig på mer än i vanliga fall och alla obehagliga ting verkar vilja besöka mig ikväll.

Lyssnar på Lisa Ekdahl och känner mig både extremt homosexuell och rastlös.
Konstigt att man kan känna sådan energi i benen samtidigt som det känns som om hela kroppen är på väg att flyta bort.
Gjorde ett försök och bytte till Janis istället, hennes stämma känns ända in i själen dagar som dessa. Men vad hjälper det när man bara konstant kommer till insikten att alla bra människor har gett upp och bara gått hem.

Så mycket förändringar på kort tid, det är ju bra. Bra att jag tog tag i allting på en och samma gång och verkligen tog det störtsta steget jag kunde ur den positionen jag befann mig i.
Men detta är ett steg tillbaka, ett steg som jag svurit för mig själv sedan jag lämnade detta att aldrig ta.
Men en vis vän och jag satt och konverserade, och jag kom faktiskt till insikten att man för att göra de största förändringarna först måste ta just ett steg tillbaka.

Ahh.
Jag har vänt på mina dygn också, så jag sover någon gång mellan 4-5 till klockan 1-2 på dagen. I morgon har jag beställt tidig hemväckning för att försöka åtgärda problemet, vi får se hur det kommer att fungera.
Skulle fan döda för att kunna somna nu istället för att sitta i denna extrema tristess.
Funderar på att ta en zutt men allt jag har är en rutten pipa som ser ut som något från en loppis och luktar svagt av bajs.
Ge snickar-carina massor av tools tack?
nej. Misstänkte väl det....

Det känns som om det finns så mycket att säga, men när mina händer hamnar på tangenterna så inser jag hur meningslösa ord är.
Visst har ord förändrat genom tiderna, men de är värdelösa utan personen som säger dem.
Och denhär personen är just nu mer förvirrad än bestämd, och tror inte på vad hon själv säger.

Hjälp, tredje person kan vara smittsamt, jävla hobbits som förgiftar mitt sinne.

Jag skrek,
Men du hörde aldrig riktigt vad jag sa
Jag såg in i dina ögon,
Men du såg nog aldrig riktigt vem jag var
Och jag sa:

Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli

Vi slet
Vi slet men inte alls åt samma håll
Och jag skrek,
Jag hörde hur jag skrek att du har spelat ut din roll
Och jag sa:

Det här är hur jag är
Jag kommer alltid vara sån här
Så kom och ta mej eller låt bli
För sån här är jag, och det vill jag förbli


Sanningar kommer till en ibland i så många olika former. Det känns nästan omöjligt att upptäcka dem alla.

Nu fick jag en katt i knät som inte uppskattar att jag skriver så frenetiskt. så nu avslutar jag detta meningslösa dravel med att jag är så glad att jag har två underbara damer vid min sida som jag vet aldrig kommer lämna mig.
de första, de bästa.

mjaou.
Im the fucking catwoman.