Orsa, slutskedet.

Saknar att höra mitt namn sägas
Jag saknar din hand
Saknar din pappas familj
Saknar att ligga nära dig

För mycket vatten skall rinna under många broar innan jag glömmer dig.

__________________-

Stoppa dig finns ju desvärre inte kvar som alternativ.
Fan vad jag måste fucka sönder allting hela tiden.

tänker förmycket på dig.
lyssnar tom på veronica maggio. helvete.

_________________

Får inte ta bilen även om körkortet skulle gå vägen i morgon, ned till sthlm alltså. Det kändes så jävla tråkigt att jag nästan gav upp allting i ett enda andetag.
Men det är bara att bita ihop. Och grejen är ju den, att om jag kan tygla min ångest, min panik, och mina aggressioner i morgon så har jag ju detta som i en liten påse. Men frågan är ju just det.
Första gången någonsin som jag faktiskt att min sjukdomsbild skulle kunna hindra mig ifrån något. Eller nej naturligtvis inte hindra, men iaf vara ett hinder att övervinna.
Första gången låter iofs konstigt nu, eftersom jag battaljerat med skolan och arbetet hela tiden. Men det är ingenting jag någonsin tänker erkänna att jag har svårigheter med. ha ha...

Sedan åker jag alltså till stockholm på torsdag morgon med tåget.
Och som det ser ut nu så har jag ingen tid alls kvar. bah. Typ torsdag kväll kanske, det skulle ju kunna funka.
Kommer må skit hela jävla tiden jag är där nere. Dra mitt eget ansikte i min egen skit konstant i princip. Känns som att jag skall cruisa igenom hela manifestationen emot mig och min idioti.
Smärtan i att vara ensam om att känna det är förmodligen större än någon annan. Men det är ingenting jag tänker visa. Ingenting jag tänker släppa igenom denhär stålimagen. ha ha...

__________________--


ALDRIG NÖJD
ALDIRG NÖJD

mööööh.
var är hans sinne för humor?
__________________

Nej jag har fan ingenting givande att skriva här. Mitt liv har skjunkit längre och längre ned i en stadig jävla kurva de senaste två månaderna. Och jag misstänker att den sluttningen inte tänker plana ut sig riktigt ännu.
Men i slutändan så försöker jag ändå gå tillbaka till samma sak. Detta är inte bara slutet på det vackraste kapitlet hitills i mitt liv, det är också början till ett nytt. Ett kapitel då allting som skrivs endast beror på mig. Självklart tar jag också på mig ansvaret för allting annat dåligt som skett i mitt liv också. herregud ja nej, jag försöker inte fly ifrån mina misstag. Men detta kapitel kommer bara innefatta mig. Ensam, utan föräldrarna nära, utan kärlek att stödja mig emot, och utan nära vänner. Dett är mitt mission, min process. (ha ha, hela mitt liv är en lång jävla process slyna, detdär får räknas som min blogghämnd.)
Så jag skall gå så rak i ryggen jag kan och öppna mina armar för det nya istället.
Livet är inte dåligt, livet är att njuta av. Livet har möjligheter, även de gråaste dagar.

Och även om Orsa visiten har varit steg ned efter steg ned, så har det snarare berott på utomstående saker än själva visiten i sig. Här har jag funnit vänner som står mig nära igen, här har jag njutit i solskenet. Och här har jag äntligen funnit min själ.
Jag ser mina misstag i helt nytt ljus, tar på mig ett helt nytt ansvar för mina handlingar, och har insett så mycket saker om migsjälv och världen runt mig, att jag är tacksam över tiden jag fick här uppe ändå.
Och livet i sig har saker att lära mig, och jag kommer lära mig dem.
Och i slutändan kommer jag gå ut som en starkare själ.

SÅ FUCK YOU
alla jävla motarbetande jävlar.

Destination unknown