Ja, ibland kanske jag är alldeles för förundrad av det enkla.
Men efter min fina trafikolycka så befinner jag mig återigen i kollektivtrafikens underliga värld.
Jag kan aldrig låta bli att bli förvånad över hur dessa allmänna burkar på hjul förenar människor som annars aldrig skulle ha mötts.
Vi sätter oss brevid, ja tom gnuggar axel med totala främlingar.
Drar ödmjukt undan fötter, kassar och väskor för att ge plats för andra, andra vilka vi annars kanske ryggat tillbaka för, äcklats av eller som kanske tom skrämmer oss.
Vare sig personer är svart, vit, muslim eller kristen. En small eller XL, brunett eller blond, kvinna eller man.
Visst utbyts det ibland blickar av olika slag. Man kan se allt ifrån kärlek till rent purt hat i människors ögon, och de är inte heller svåra att tolka.
Men hur kommer det sig, att alla våra principer, fördomar och liknande plötsligt backar undan och vi finner oss vid att sitta och faktiskt vidröra det som vi i andra fall skulle undvika in till döden?
Ja, det är väl det faktum att vi alla måste transportera oss, eller? Vi har alla mål, arbeten, skolor, dagis och hem vi måste ta oss till.
Men hur kan nöden plötsligt förena oss?
Kanske är då det bästa för mänskligheten i sig, att klimathoten utvecklar sig. Att tragedi drabbar oss alla. Kankse skulle vi då i nödens läge förena oss över alla gränser och leva i något så nära harmoni som möjligt.
Missförstå mig inte, detta är ingenting jag eftersträvar eller önskar, att vi skall förena oss.
Men är det inte ironiskt att vi förmodligen måste möta mänsklighetens undergång för att ingå i en förenad front för första gången?
Det jag själv letar efter när jag sitter där är dock inte förening.
Det jag söker efter i människors ansikten är en fortsatt individualism, trots nöd. Med detta menar jag inte något så simpelt som att söka efter ovilja, för den är ytterst lätt att se, men oftast bara en fasad.
Utan jag söker efter den personen som Inte skulle söka sin närmaste grannes tröstande blick om terrorister plötsligt stormade tåget med dragna ak4or. Personen som inte desperat skulle gripa första bästa mänskliga hand om skenorna skulle spåra ur och undergången nalkas.
Personer som trots den yttersta nöden inte skulle förena sig med andra.
Naturligtvis finns det människor som inte skulle göra det ovannämnda bara pga ren skär skräck för att röra sig överhuvudtaget. Men det förstår ni ju att jag inte åsyftar.
Är inte det den ytterst individualismen?
Och är det i sin tur ett tecken på total inskränkthet, eller på styrka?
Förmodligen filosoferar jag bara för mycket kring människors hjärnor och de enklaste av ting, och detta framstår med största sannolikhet bara som löjligt för de flesta.
Men gud så fascinerande nöden är.
_________________________
I övrigt mår jag bra. Ja, jag var i en trafikolycka och min bil är ett totalt vrak.
Men jag står fortfarande.
Och ni så kallade vänner som drar er till att säga sådana tarvliga saker som att "ja det var ju inte oväntat, sämre förare får man leta efter". Kan faktiskt bara, bite me. Jag önskar ni varit i bilen istället för en värdig människa med ett obotligt heroiskt sinne som tänkte på att rädda en dam i nöd istället för att skydda sig själv.
Och kanske borde ni själva också dra er till att övht skaffa ett körkort, innan ni drar er till att göra liknande uttalanden.
Men ja, jag tyckte mest att adrenalinet var intressant, och att upplevelsen i slutändan faktiskt var värd alla surt förvärvade pengar som jag förlorade på det hela. Även om materialisten inom mig grät en skvätt över att börja om från början igen.
Och evigt tack till dig hjärtat mitt som hellre slog ditt ansikte sönder och samman än att låta mig ta mer skada än små skärsår, krokig rygg och bulor/blåmärken.
Jag är skyldig dig in till döden att mitt underbara anlete fortsatt är intakt.
haha. ja, jag kankse borde vara mera skärrad?
Men det vet ni som verklig känner mig att det aldrig kommer hända.
Annars rullar livet i norwegia på. Jag går på min nya position senast den tionde april och har redan flera a4 sidor fulla av förändringar som skall sättas i rullning omedelbart. Det hela känns spännande och otroligt förfriskande.
För första gången så är mitt yrke inte en total förolämpning emot min intelligens. haha.
auf wiederhören
küss
