varning för tonårsmelankoli

medicinerna snart helt ute ur kroppen.
Jag är inte den samma som jag var förr, men dessa händelser verkar ändå så väldigt gamla.
Jag har äntligen lyckats med att kontrollera mina känslor, för jag har inga. Endast ånger och sorg har jag att roa mig med nu.
Verklighet är snart helt det samma som fantasi och drömvärld.
Och dagarna blir svårare och svårare att hålla samman.
Jag är en mänsklig maskin med virusfel.
Om inte något magiskt händer efter helgen så kommer jag förmodligen få sjukskriva mig ifrån jobbet, för jag kan inte jobba när jag inte vet vilka som är kunder och inte.
Och i morgon skall jag på intervju för en ledarställning.
Om jag inte hade varit så apatisk så hade jag varit förtvivlad.Rädd, rent av mänsklig.
Men de känslorna kommer liksom aldrig, så jag vandrar vidare i det gråa meningslösa.

Jag har inga nära vänner, jag har ingen familj och jag har inte dig.
Tårar är överflödiga och ord betyder ingenting.

säg mig, vartfan är ljuset i tunneln någonstans?