måndagsångesten

måndagar, kan det verkligen bli värre?
Efter en allt för förvirrad helg med tonårsfylle beteende värre än jag någonsin skulle kunnat föreställa mig att jag kunde prestera, så känns livet otroligt grått.
Hjälper inte heller att det ligger en dimma över hela norge som verkar varit här i över en vecka nu. Har aldrig ens sett denna typen av väder förr. Blackmetal skivomslagen blev plötsligt (trots att dem är sjukt okreativa) mycket mera realistiska.

På lördag åker jag till dalarna en sväng, och det skall väl gå bra även om blotta tanken på bilfärden får mig att vilja skjuta migsjälv av ångestattacker. ha ha...

btw
FAN jobbigt med flashbacks.
Jag säger så sjukt mycket dumma grejer på fyllan, saker jag inte ens menar. haha så värdelöst. hoppas någon mår bättre av det.

failing

En känsla ikväll. Ett sug som jag inte känt på så många år har kommit över mig. Den ropar rentav på mig medan luften blir kyligare av timmarna som går.
Var så länge sedan jag lärde mig att hantera denhär frenetiska tanken att jag tappat rutinen. Slog mig att jag känner mig nästan lika svag, meningslös inför den nu som första gångerna. Så många år har gått, hur kan dessa maskar av tvångsmässig lust fortfarande leva inom mig? Kan jag förinta dem på något sätt?

Och varför nu, varför kommer den känslan tillbaka just nu.

Försvarslös som ett barn.
Så långt från inlåsta lådor, trygga telefonsamtal och välkända instutitioner som man bara kan bli.
Kanske har flykten äntligen kommit ikapp mig, kankse är det här den patetiska sanningen om vem jag fortfarande är, fast jag jobbat och sprungit så många mil för att bli någon annan.

spirits are mocking me

allt för kärleken, det enda som är vackert i livet. Vackert och ohyggligt på samma gång.

pathetic sundays

thousand days since last entry, so why not start with some, "oh it this feels just like the other ten times iv moved in to a new apartment and is left alone the first night" rambeling

Diving into it again
plunging in to the deep dark water
to the unknown that is yet so familiar

frightened by the insight that this is it
that living in the flesh will allways feel like this
the lonliness is sometimes so overwhelming

even though company often bothers me
almost tortures me
makes my skin itch and my legs feel oh so restless
the feeling of nothing
the sound of silence
is allways a million times worse

i ask theese questions and my voice bounces of the walls
the echo hits me in the face
baring no answers but the hollow truth that im an still alone

my breaths sound like whispering children
the television is allways a little bit to quiet.

the phone rings and i yearn to hear another voice
but my arm is paralysed, my voice mute
and the signal eventually dies
fearing the outcome of any conversation before it even starts

to much of an effort i think,
i might even be saying it out loud
who knows when no one is listening

oh sunday, bloody sunday.