kollektivtrafikens magi

Ja, ibland kanske jag är alldeles för förundrad av det enkla.
Men efter min fina trafikolycka så befinner jag mig återigen i kollektivtrafikens underliga värld.

Jag kan aldrig låta bli att bli förvånad över hur dessa allmänna burkar på hjul förenar människor som annars aldrig skulle ha mötts.
Vi sätter oss brevid, ja tom gnuggar axel med totala främlingar.
Drar ödmjukt undan fötter, kassar och väskor för att ge plats för andra, andra vilka vi annars kanske ryggat tillbaka för, äcklats av eller som kanske tom skrämmer oss.
Vare sig personer är svart, vit, muslim eller kristen. En small eller XL, brunett eller blond, kvinna eller man.
Visst utbyts det ibland blickar av olika slag. Man kan se allt ifrån kärlek till rent purt hat i människors ögon, och de är inte heller svåra att tolka.

Men hur kommer det sig, att alla våra principer, fördomar och liknande plötsligt backar undan och vi finner oss vid att sitta och faktiskt vidröra det som vi i andra fall skulle undvika in till döden?
Ja, det är väl det faktum att vi alla måste transportera oss, eller? Vi har alla mål, arbeten, skolor, dagis och hem vi måste ta oss till.
Men hur kan nöden plötsligt förena oss?

Kanske är då det bästa för mänskligheten i sig, att klimathoten utvecklar sig. Att tragedi drabbar oss alla. Kankse skulle vi då i nödens läge förena oss över alla gränser och leva i något så nära harmoni som möjligt.
Missförstå mig inte, detta är ingenting jag eftersträvar eller önskar, att vi skall förena oss.
Men är det inte ironiskt att vi förmodligen måste möta mänsklighetens undergång för att ingå i en förenad front för första gången?

Det jag själv letar efter när jag sitter där är dock inte förening.
Det jag söker efter i människors ansikten är en fortsatt individualism, trots nöd. Med detta menar jag inte något så simpelt som att söka efter ovilja, för den är ytterst lätt att se, men oftast bara en fasad.
Utan jag söker efter den personen som Inte skulle söka sin närmaste grannes tröstande blick om terrorister plötsligt stormade tåget med dragna ak4or. Personen som inte desperat skulle gripa första bästa mänskliga hand om skenorna skulle spåra ur och undergången nalkas.
Personer som trots den yttersta nöden inte skulle förena sig med andra.
Naturligtvis finns det människor som inte skulle göra det ovannämnda bara pga ren skär skräck för att röra sig överhuvudtaget. Men det förstår ni ju att jag inte åsyftar.

Är inte det den ytterst individualismen?
Och är det i sin tur ett tecken på total inskränkthet, eller på styrka?


Förmodligen filosoferar jag bara för mycket kring människors hjärnor och de enklaste av ting, och detta framstår med största sannolikhet bara som löjligt för de flesta.
Men gud så fascinerande nöden är.




_________________________


I övrigt mår jag bra. Ja, jag var i en trafikolycka och min bil är ett totalt vrak.
Men jag står fortfarande.
Och ni så kallade vänner som drar er till att säga sådana tarvliga saker som att "ja det var ju inte oväntat, sämre förare får man leta efter". Kan faktiskt bara, bite me. Jag önskar ni varit i bilen istället för en värdig människa med ett obotligt heroiskt sinne som tänkte på att rädda en dam i nöd istället för att skydda sig själv.
Och kanske borde ni själva också dra er till att övht skaffa ett körkort, innan ni drar er till att göra liknande uttalanden.

Men ja, jag tyckte mest att adrenalinet var intressant, och att upplevelsen i slutändan faktiskt var värd alla surt förvärvade pengar som jag förlorade på det hela. Även om materialisten inom mig grät en skvätt över att börja om från början igen.

Och evigt tack till dig hjärtat mitt som hellre slog ditt ansikte sönder och samman än att låta mig ta mer skada än små skärsår, krokig rygg och bulor/blåmärken.
Jag är skyldig dig in till döden att mitt underbara anlete fortsatt är intakt.

haha. ja, jag kankse borde vara mera skärrad?
Men det vet ni som verklig känner mig att det aldrig kommer hända.

Annars rullar livet i norwegia på. Jag går på min nya position senast den tionde april och har redan flera a4 sidor fulla av förändringar som skall sättas i rullning omedelbart. Det hela känns spännande och otroligt förfriskande.
För första gången så är mitt yrke inte en total förolämpning emot min intelligens. haha.


auf wiederhören
küss

Blod kul, aka merry XXXmaz

Ja, då var det över ännu en gång. Och det var svårare än jag trodde att hålla sig ifrån tårar. Släkten saknar pat och pratade om honom onödigt mycket under gårdagen. Och jag saknar honom nog om möjligt ännu mera.
Känns konstigt att inte ha någon att röka med, att inte bry sig om några presenter. Att inte ha någon att värma sig på i mitt iskalla rum.
Fan patrik, vi bygger en tidsmaskin och gör om alltihop.

Igår var det fylla som gällde, för att döda alla möjliga tankar som jag skulle kunna tänkas producera. Önskar faktiskt att det gick att göra på ett enklare sätt, men jag antar att jag finner ut det tillslut.
Tror också att jag inte är ensam om att känna vemod under detta. När vi alla ligger i våra flick,respektive pojkrum. Tittar på gamla planscher och funderar över underliga färgval och mammas nya dekorationer.
Alla hus runt oss är fulla av ovana men ändå så välkända fötter och mammas och pappas volvo bilar har fått nya förare. Det är konstigt. rakt igenom.
Och marit är inte hemma så jag vet inte vem jag skall gå på hotellet med i år heller. Känns som om jag måste gå dit, måste bli full. För att överleva ... ja... överleva att inte jobba. Det är väl det som är den sorgliga sanningen.
Ledigheten är liksom inte lika välkommen och njutningsbar när man lever för sitt arbete.

Sökte ett gäng lägenheter idag också. Eftersom jag fått en ny dator av min far (läs HALLEFUCKINGLUJA IM HAPPY) så går det helt plötsligt att göra igen.
Funderar på att strunta i att ladda hem msn dock, för jag vet inte om jag är sugen på att existera ens i den virituella världen.

Egentligen, varför skall jag vara social?
Folk har förvisso svårt att ta det i början, jag har ingen facebook, (oh ve och fasa ;P) jag använder inte min dator till någonting annat än arbete och lghtssökning. Jag kan inte mitt eget telefonnummer och jag vägrar fylla på kortet eftersom jag inte ens vill Kunna svara på sms och telefonsamtal.
Men jag har arbetat runt detta och löst det så att arbetet kan flyta på bra ändå.
Och alla nya vänner jag gör mig får ta det.

Detta är det nya jag.
Jag hatar alkohol och dricker i princip aldrig (ja jag vet att hela dethär inlägget har handlat om att vara full, men jag tycker att första julen utan pat på fyra år fan är en ursäkt till att detta inte räknas som verklighet... och jag är i orsa). Jag vägrar svara på någon form av kontakt.
Jag hatar att vara med på bilder.
Jag fotar inget, och uppdaterar inget.
Jag ljuger inte övht. (på gott och ont skall jag säga)
Jag undviker all form av mänsklig kontakt av det sexuella slaget.
Jag är bäst.

hejdå.

varning för tonårsmelankoli

medicinerna snart helt ute ur kroppen.
Jag är inte den samma som jag var förr, men dessa händelser verkar ändå så väldigt gamla.
Jag har äntligen lyckats med att kontrollera mina känslor, för jag har inga. Endast ånger och sorg har jag att roa mig med nu.
Verklighet är snart helt det samma som fantasi och drömvärld.
Och dagarna blir svårare och svårare att hålla samman.
Jag är en mänsklig maskin med virusfel.
Om inte något magiskt händer efter helgen så kommer jag förmodligen få sjukskriva mig ifrån jobbet, för jag kan inte jobba när jag inte vet vilka som är kunder och inte.
Och i morgon skall jag på intervju för en ledarställning.
Om jag inte hade varit så apatisk så hade jag varit förtvivlad.Rädd, rent av mänsklig.
Men de känslorna kommer liksom aldrig, så jag vandrar vidare i det gråa meningslösa.

Jag har inga nära vänner, jag har ingen familj och jag har inte dig.
Tårar är överflödiga och ord betyder ingenting.

säg mig, vartfan är ljuset i tunneln någonstans?

tilltalsnamn Vagina

Okej klockan är tio i åtta och jag skall snart ta tåget till jobbet. Efter arbetet idag blir det en så kallad dugnad. Det är då storstädning, fast vi skall supa på rödvin samtidigt. Måste ju vara en genialisk idé. Städa, måla och greja, fulla. För det blir ju så mycket mera social då... sägs det i alla fall.

Igår gjorde jag något jag blev stolt över migsjälv över. Men idag är jag för feg för att kolla om det blivit något resultat på det. Måste dock göra det innan jag går, annars kommer jag aldrig stilla denhär oron.

I övrigt är dagarna fortsatt melankoliska. Jag skriver, skriver mera och skriver ännu mera. Sedan är det inte så mycket mera.
Har slut på min antipsykosmedicin från och med idag, och jag känner att det kommer bli en jättetrevlig upplevelse att sluta med den. Speciellt då på vintern... innnan jul... utan röka... i ett jävla sepeland... Mmmm oddsen är med mig.
Jag är för trött för att kunna formulera mig på ett ens i närheten av acceptabelt sätt så jag avslutar nu.
Mer än tvångsuppdatering för "uppdatera bloggen tjejen"
tjejen liksom, räcker verkligen det som tilltalsnamn?

adjö.

drit-snakk

Jag förstår inte mitt val av adress när jag skapade denhär bloggen.
Tanken var att det skulle symbolisera att kasta sig ut med huvudet före utan att veta vadfan man höll på med, men istället låter det som om jag skulle ha flytt ifrån någonting och på något sätt blivit fri nu.
Det var inte så jag menade. För tro mig, jag är allt annat än fri nu. Jag avskyr dessa dagliga utmaningar och ständiga kalla tråkiga vardag. Allting är så innehållslöst utan kärleken och värmen.
Och individen. Den individen.

Dagarna blir mörkare och mörkare. Så jag spenderar i princip alla mina ljustimmar på arbetet oavsett vilket skift jag än jobbar. Förövrigt är dagarna bara gråa ändå så det kunde lika väl varit mörkt jämt istället. Lite som en metafor för livet. It's a bless to be one of the blind, and not the one eyed man.
Fast jag hade nog valt synen oavsett när jag tänker på det. Fan också.

Det är dålig brittpop or something på nrk på tvn i bakgrunden och jag vill ha mitt liv tillbaka. Känns som om jag alltid sitter och säger, hurfan hamnade jag här!?
Och alltid avslutar med att jag vet att det är mina val och handlingar som gjort att jag hamnat där jag är.
Det är något jag saknar i människor faktiskt.
Börja ta ansvar för era handlingar. Sluta skylla era misstag och besvikelser i livet på andra människor. Ja visst, kanske har människor på ett eller annat sätt medverkat eller spelat in på dina handlingar och liknande. Men det är i slutänden dina val du måste stå till svars för. Det måhända att det suger på många sätt och vis och att det i många gånger är saker som svider egot något fruktansvärt, och kanske är det till och med en känsla av skam över handlingen. Men den är fortfarande din.
Biatch.

antagonist javisst?

Ingenting alls har hänt i mitt liv. inga pengar än, samma jobb och samma sorg.
I helgen var jag i Orsa och fyllde på mitt förråd av dåligt hanterade fylleminnen och träffade människor som jag har saknat.

I övrigt så kör jag bil igen, och drömmer om att den skall haverera på motorvägen. Så jag sitter helt svettig i bilen när jag skall åka till jobbet på morgonen.
Otrevligt samtalsämne kanske.

Nej jag är dränerad, uttråkad och ensam.
kärlekens bi-effekter i ett nötskal.

Fuck man. I just got mugged. aka SKITNORGE

Okey.
Dagen idag blev ju lite smått speciell.
Vaknar, går upp på morgonen. Spelar Muse för Mattis så att han skall vakna på någorlunda gott humör. Men han skall ju ändå skjutsa mig till banken vilket ger honom en massa cash, och det är ju också en fördel.
Hursom, ursäkta avstickarna i detta skriveri, jag är lite halvt i ett annat parallellt universum just nu, och då är det tillåtet med sådant. Som den här nu då tex.
Nuså.
När vi kommer det visar det sig att jag inte har några pengar på kontot. Någon annan har tagit mitt kort i postlådan. Hur går detta till, det fungerar ju inte, tänker ni. Men jo, för i Norge, dumhetens milstolpe i landsform skickar man först ut koden i ett kuvert, hem till postlådan. (våran står det förövrigt ett helt annat namn på) Sedan kommer då kortet på samma vis några dagar senare. Aktiverat och klart. Med koden. Som kommer på ett papper, i ett kuvert. I postlådan. Jag dör. Jävla idioter.
Så, hela lönen borta, pank igen. Halleluja detta kan ta flera veckor att ordna upp.
Skall det verkligen få lov att bli linssoppa och kikärtor, lets kick it?

Ja, vimsigt.
Men nu vet jag hur det känns att vara rånad.
The motherfucker is going to pay in every way. Misstänker att jag kommer få ovänner i den härliga sönderpundade wannabegangstervärlden i Norge också.
Verkligen alltså. HORA.


Nog om det.
Hejdå.
(jag har setat och kluddat bläck i över en timme. det är som att tänka utan att behöva tänka. Kan ni det nyktra va, låta erat undermedvetna teckna? nej precis. go liberal, its the only way.)